För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg om att styra beteenden i allmänhet och om att använda stöd eller ersättningar i synnerhet. Där tipsade jag om en rapport som har analyserat stödnivåer i landsbygdsprogrammet ur ett teoretiskt perspektiv. Och jag avslutade med ett tips om att hålla ögonen öppna för en kommande rapport på samma tema.
Nu är den här! I rapporten Hur påverkar nivå på miljöersättningar viljan att söka? Utvärdering av ersättningsnivåns betydelse för sökande i landsbygdsprogrammet har Frida Edström analyserat ersättningsnivåns betydelse för sökandet av miljöersättningar. Rapporten bygger bland annat på data insamlat via Landja Marknadsanalys undersökning Sveriges Lantbruk våren 2018. Här är det alltså svaren från lantbrukare, både de som har sökt och de som inte har sökt ersättning, som utgör grunden för analysen. Därmed kompletterar denna rapport den tidigare publicerade teoretiska rapporten på ett förträffligt sätt!
Det går knappast att fastställa en generell ersättningsnivå som samtidigt ger maximal anslutningsgrad och undviker att överkompensera några. Lantbruksföretag är olika, exempelvis för att de finns i olika landsändar med olika förutsättningar. Det betyder att det alltid finns en variation i kostnader för att uppfylla de villkor som är kopplade till miljöersättningarna. Samtidigt ska ersättningarna, enligt gällande regelverk, grundas på en generell kostnadskalkyl. En sådan kalkyl kan aldrig spegla variationen i kostnader utan speglar istället sannolikt de genomsnittliga kostnaderna bland lantbrukarna. Det, i sin tur, innebär att vissa lantbrukare har faktiska kostnader som ligger över kalkylens kostnader och vissa lantbrukare har kostnader som ligger under. En nationalekonom skulle spontant förutse att de med högre kostnader väljer att avstå från att söka ersättningen medan de med lägre kostnader söker. Självklart inser, även en nationalekonom som undertecknad, att det är något mer komplicerat bland annat för att lantbrukare kan ha flera och mångbottnade intressen av att genomföra miljöåtgärder. Men, icke desto mindre bör man nog vänta sig att erbjudandet om en generell ersättningsnivå är olika lockande för olika lantbrukare.
I den nu publicerade rapporten visas bland annat på just detta: det finns skillnader mellan lantbrukare och det gör att vissa betraktar ersättningsnivån som viktig, men för låg för att söka, samtidigt som andra också uppfattar den som viktig, men tillräckligt hög för att de ska söka.
Detta illustrerar det återkommande dilemmat med enhetliga ersättningsnivåer. Höga nivåer ger sannolikt högre anslutning men då blir det samtidigt många som får mer ersättning än de egentligen skulle behöva. Det är ju trevligt för dem, men möjligen en nackdel för EU:s skattebetalare. Detta är en utmaning för framtida programutformning och både rapportförfattaren och de externa granskarna pekar på vikten av att utveckla ersättningssystemen så att de på ett mer flexibelt sätt förmår spegla de variationer i kostnader som finns.
Men, självklart finns det andra faktorer än ersättningsnivåerna som också påverkar anslutningsgraden. I rapportens avslutande diskussion pekas det ut ett par andra vägar framåt.
Läs och begrunda, och låt debatten fortsätta!
/ Fredrik Holstein
Programmen och pengarna 