Tre snabba om effekterna av ersättning för ekologisk produktion

I landsbygdsprogrammet 2014–2020 kan lantbrukare söka ersättning för ekologisk produktion. Men vad vet vi om hur ersättningen påverkar miljö, klimat och landsbygdsutveckling? Vi ställde tre snabba frågor till Sara Grigoryan på Jordbruksverket, som är en av författarna till en ny utvärderingsrapport om ersättningens effekter.

Hej Sara! Varför är det viktigt att utvärdera effekterna av ersättning till ekologisk produktion?

Att ekologisk produktion kan förbättra miljön på olika sätt är inget nytt, och det finns flera utredningar som hävdar detta. Men just den här utvärderingen är särskilt intressant eftersom kopplingen mellan ekologisk produktion och landsbygdernas utveckling inte har utvärderats i särskilt stor utsträckning tidigare.

Utvärderingen drar flera slutsatser om hur ersättning för ekologisk produktion kan påverka miljön, klimatet och landsbygdernas utveckling. Finns det någon slutsats som du tycker är särskilt intressant?

Närbild på grönsaker till försäljning.

En intressant slutsats i utvärderingen är att både lantbrukare som driver ekologiska jordbruk och de som driver konventionella (det vill säga icke-ekologiska) jordbruk anser att miljöfrågor är viktiga. Det förminskar inte betydelsen av att driva ekologiskt jordbruk, eftersom frågan är mer komplex. Men det kan tyda på ett intresse och en förståelse för miljöfrågors betydelse hos lantbrukare generellt, något som kan innebära att det finns potential att öka kunskapen om frågorna ytterligare.

Utvärderingen visar också att den ekologiska produktionen har potential att stärka jordbrukens lönsamhet och konkurrenskraft. Produktionen verkar nämligen ha en koppling till kortare förädlingskedjor, diversifiering och starkare interaktion med andra sektorer. De ekologiska jordbruken är även något mer benägna att vara innovativa, vilket också påverkar konkurrenskraften.

Ger ni utvärderare några rekommendationer baserat på utvärderingens resultat?

Ja, exempelvis lyfter vi fram att konkurrenskraftens betydelse för ekologisk produktion behöver undersökas närmare, så att man kan reda ut i detalj de olika delarna av företagens konkurrenskraft och hur ändringarna sker.

Utifrån utvärderingen går det att dra slutsatsen att det är viktigt att ha tydliga mål för ersättningar som önskas påverka landsbygdernas utveckling, direkt eller indirekt. Tillgängligheten till större marknader verkar vara en viktig faktor. Därför kan det vara viktigt att göra en avvägning mellan att å ena sidan satsa på landsbygdsutveckling på platser som har svårt att själva generera tillväxt, å andra sidan satsa på de företag som har störst potential att öka sin konkurrenskraft.

Vad gäller miljöfrågor är det svårt att ge mer konkreta rekommendationer baserat på utvärderingens resultat, eftersom förändringarna sker så långsamt. Den största direkta fördelen för biologisk mångfald skulle man antagligen få med en ännu tydligare riktad satsning mot slättbygden än vad som finns i dagens landsbygdsprogram. Men det är ändå viktigt att ta hänsyn till värdena som finns i skogsbygder eller mellanbygder.

Läsa hela utvärderingsrapporten: Ersättning för ekologisk produktion i landsbygdsprogrammet

/Matilda Pohl

Hävden och hålen – har vi en bra definition av betesmark i landsbygdsprogrammet?

Bilden visar en flygbild över en betesmark och de områden som avgränsats som godkända respektive inte godkända för stöd. Delar som inte är godkända för stöd utgörs i detta exempel av byggnader och tätare träd- och buskpartier, och dessa syns som så kallade hål i den avgränsade betesmarken.
Så här kan det se ut i en avgränsad betesmark som får ersättning inom landsbygdsprogrammet. De streckade områdena utgör mark som räknas in i ersättningsarealen, medan resten består av kantdelar och områden som inte är godkända för ersättning (”hål”).

För att betesmarker ska ha kvar sina naturvärden och sin betesmarksstatus är de beroende av hävd, det vill säga att de sköts genom att djur betar där. I landsbygdsprogrammet kan lantbrukare få betesmarksersättningar för att se till att markerna fortsätter hävdas – för om de inte hävdas växer de igen, och det får stora negativa konsekvenser för biologisk mångfald.

Men behöver alla delar av en betesmark hävdas? Definitionen av betesmark i landsbygdsprogrammet har länge inneburit att en del av betesmarkerna som går att få ersättning för innehåller ”hål”, alltså områden som inte anses vara betesmark nog vid administrationen av ersättningarna. Är det så att mark som inte hävdas skapar dessa hål? Eller är problemet snarare att det administrativa arbetet som skapar hålen, på grund av definitionen, gör det svårt att sköta betesmarkerna?

I en ny utvärdering har jag tillsammans med mina medförfattare undersökt hur landsbygdsprogrammets definition av betesmark under perioderna 2009–2014 och 2015–2020 har påverkat vilka delar av betesmarker som ger rätt till ersättning.

Utvärderingen visar att betesmarksdefinitionen har förenklats och generaliserats. Den stora förändringen mellan perioderna är att definitionen tidigare ställde krav på att räkna antal träd i olika områden i betesmarkerna – i dag tittar man istället på vad som växer på marken. En annan förenkling är att fler områden som tidigare sågs som hål i betesmarkerna inte längre ses som hål, och därmed går det nu att få ersättning för dem. Antalet hål och antalet marker med hål har alltså minskat. Däremot bidrar tätare träd- och buskområden i betesmarken fortfarande till att ersättningen minskar – trots att sådana områden ju ibland kan vara en viktig del av betesdjurens föda. Finns det potential för fler förenklingar? Är det fortfarande för många hål? Och hur ser lantbrukare och myndigheter på detta, både ekonomiskt och rent praktiskt? Det är några av de frågor jag ställer mig själv och andra efter att ha arbetat med denna utvärdering.

Foto på kor i en betesmark.
Utan hävd, inga betesmarker. Foto: Simon Jakobsson

I utvärderingen har vi även undersökt hävdgynnade gräsmarksnaturtyper, vars status upprätthålls eller gynnas av att marken där de finns hävdas (sköts genom bete). Vi konstaterar att en viss andel inventerade hävdgynnade gräsmarksnaturtyper inte finns på marker som lantbrukare får ersättning för. Det bör väl betyda att det här finns mycket betesmark som inte kommer med i statistiken? Är det kanske rentav hålens fel att dessa marker inte går att få ersättning för? Nja, utvärderingen visar att en stor andel av markerna med hävdgynnade gräsmarksnaturtyper inte hävdas. De har alltså inga betesdjur. Delvis är det ett resultat av att syftet med naturtypsinventering skiljer sig från avgränsningar i ersättningssystemet. För att klassas som en hävdgynnad gräsmarksnaturtyp i inventeringen behöver marken inte vara hävdad, men i ersättningssystemet måste marken hävdas för att ge rätt till ersättning. Här ”krockar” alltså två system, där det ena syftar till att inventera naturvärden och det andra till att ge ekonomisk ersättning baserat på skötselvillkor.

Vilka svårigheter skapar det att ersättningssystemet har en syn på hur betesmarker ska avgränsas och naturtypsinventeringen en annan? Hur används dessa data, och vilka effekter får det på de beslut som fattas för att bevara biologisk mångfald? Jag tycker att krocken mellan ”systemen” verkar problematisk. Men är det endast ett problem på papperet, eller får det konsekvenser för bevarandet av naturtyper och biologisk mångfald?

En situation där alla betesmarker är fria från hål är i dagsläget en illusion, och det är svårt att säga om eller hur det ska åtgärdas. Men en sak är säker: en betesmark utan hävd är ingen betesmark. Växer betesmarkerna igen förlorar vi stora naturvärden, liksom stora delar av ett vackert kulturarv i jordbrukslandskapet.

Läs hela utvärderingsrapporten: Definitioner av betesmark i landsbygdsprogrammet

/Simon Jakobsson

Ny utvärdering visar hur innovationsstödet EIP-Agri kan förbättras

Fotot visar en smartphone som tar en närbild på bin.
Innovationsprojektet Beescanning har fått stöd från EIP-Agri för att utveckla en app som med artificiell intelligens (AI) diagnosticerar bisamhällens hälsa. Målet är att biodlarna ska ha friska bin genom att hitta sjukdomar i tid och att forskningen ska kunna hitta motståndskraftiga bistammar. Foto: Björn Lagerman

EIP-Agri är en del av en större satsning på innovationer inom EU. I Sverige ansvarar Jordbruksverket för stöd inom EIP-Agri som en del av landsbygdsprogrammet. Syftet är att främja landsbygdens konkurrenskraft och bidra till nationella miljöskydds- och klimatmål. Stödet ger full finansiering till företagare för att samarbeta med rådgivare och forskare, endera som ett gruppstöd för att bilda en grupp som ett första steg eller som ett genomförandestöd av ett innovationsprojekt om det redan finns en etablerad grupp.

I en ny rapport presenterar vi flera slutsatser och rekommendationer inför kommande programperiod baserat på en löpande lärande utvärdering av EIP-Agri som vi genomförde 2016–2020. Redan tidigt identifierades problem i utformningen och administrationen av programmet, vilket kontinuerligt har kommunicerats till Jordbruksverket som en del av det löpande lärandet. Långa handläggningstider, många krav på kompletteringar och sena utbetalningar har förbättrats successivt men är fortfarande ett problem. Den främsta slutsatsen är att det varit alltför många och otydliga mål i kombination med otillräcklig information och dataunderlag från Jordbruksverket. Att utvärdera effekterna av EIP-Agri blev därmed omöjligt, och stannar därför vid undersökning av förutsättningarna för framgång.

Inför kommande programperiod måste EIP-Agri få en tydlig interventionslogik – det vill säga ett påtänkt samband mellan mål, insatser och resultat i samhället – och bättre dataunderlag för uppföljning och effektutvärdering. Vi ser även att Sverige har tillämpat något strängare kriterier för definitionen av ”innovation” för finansiering av stöd än i andra medlemsstater, vilket riskerar att mer tekniska innovationer gynnas på bekostnad av sociala och organisatoriska innovationer. Ytterligare ett stort problem är bristen på koordinering och samarbete inom den svenska innovationspolitiken. Där finns det stora möjligheter till synergier med andra stöd och myndigheter för att stärka konkurrenskraften och bidra till klimat- och miljömål.

Utvärderingen baseras på omfattade djupintervjuer med offentliga tjänstepersoner och de som fått stödet, en enkätundersökning bland de som beviljats stöd och fått avslag, deltagande observation och analyser av dokument. Även genomförandet av EIP-Agri på europeisk nivå och i vissa andra medlemsstater analyseras i rapporten.

Läs hela rapporten: Genomförande av innovationsstöd i landsbygdsprogrammet 2014–2020: Slutrapport för löpande lärande utvärdering av EIP-Agri

/Katarina Eckerberg och Therese Bjärstig, Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet

Nyckelord: innovation, utvärdering, landsbygdsutveckling, Sverige

Så upplevde leaderområdena de lokala indikatorerna inom lokalt ledd utveckling

Bilden visar strukturen för de olika indikatortyperna i form av en cirkel. Cirkeln består av flera mindre cirklar. I den innersta cirkeln finns EU-indikatorerna, i den mellersta cirkeln finns de nationella indikatorerna och i den yttersta cirkeln finns de lokala indikatorerna.
För att följa upp projekt inom lokalt ledd utveckling använder man olika typer av indikatorer.

Den nuvarande programperioden 2014–2020 av EU-programmen är inne på en förlängningsperiod innan nästa programperiod drar igång 2023. Det är därmed hög tid att samla kunskap och erfarenheter om olika aspekter av genomförandet av våra program som vi kan lära av när vi ska starta upp de nya programmen.

En del i arbetet har varit att i en rapport följa upp lokala indikatorer inom lokalt ledd utveckling. Indikatorer är ett vanligt verktyg för att följa upp såväl enskilda projekt som hela program. För åtgärden lokalt ledd utveckling har man använt olika typer av indikatorer: EU-indikatorer som har varit gemensamma för alla medlemsländer och som Jordbruksverket sedan rapporterar till EU-kommissionen, nationella uppföljningsuppgifter som har samlats in för andra typer av uppföljningar än just rapporteringar till EU-kommissionen och lokala indikatorer som varje leaderområde har tagit fram själva för sin egen uppföljning. Det är de lokala indikatorerna som har varit i fokus i den här rapporten.

Genom enkäter till både leaderkontor och LAG-ledamöter (leaderområdenas styrelseledamöter) har vi kunnat skapa oss en uppfattning dels om hur de upplevde arbetet med att ta fram de lokala indikatorerna, dels om hur de upplever att indikatorerna sedan har fungerat under programperioden. Mer än hälften av de som svarade på enkäten upplevde framtagandet som svårt eller mycket svårt, och de flesta upplevde att stödet från oss på Jordbruksverket var otillräckligt. Trots detta är man generellt ändå ganska nöjd med indikatorerna och upplever att de hjälper till att styra mot de mål som har satts upp i respektive områdes lokala utvecklingsstrategi.

Vill du veta mer om hur indikatorerna har fungerat i den här programperioden eller hur vi kommer att jobba med indikatorer i nästa programperiod? Läs hela uppföljningsrapporten Lokala indikatorer inom lokalt ledd utveckling

/Tina

Hur kan de bästa projekten väljas ut för att få stöd inom lokalt ledd utveckling?

Den här veckan publicerar vi en ny uppföljningsrapport om urvalet av projekt som får stöd inom lokalt ledd utveckling, det vill säga projekt som genomförs enligt leadermetoden och ska bidra till landsbygdsutveckling. Urvalet av projekt gör de lokala områdena (leaderområdena) själva, och i uppföljningen återger vi deras upplevelser av hur verktygen för att välja ut projekt fungerar.

Det är LAG, föreningen som leder arbetet med Leader i varje leaderområde, som väljer ut vilka projekt som ska få stöd. Projekten som väljs ut ska vara de som mest effektivt bidrar till lokala mål och ger mesta möjliga nytta för pengarna. Till sin hjälp när de gör urvalet har LAG därför kriterier, så kallade urvalskriterier. Kriterierna används för att bedöma och poängsätta ansökningarna och ska på så sätt även göra att urvalsprocessen blir transparent och rättvis. LAG är själva ansvariga för att utforma egna urvalskriterier i sitt område, och det skiljer sig mycket mellan leaderområdena när det gäller vilka och hur många kriterier de har valt att använda.

Diagrammet visar att de allra flesta, 75 procent av styrelsemedlemmarna och nästan 70 procent av leaderkontoren, upplever att urvalskriterierna hjälper till att styra mot målen i den lokala utvecklingsstrategin i stor eller mycket stor utsträckning.
LAG:s styrelsemedlemmars och leaderkontors svar på frågan om i vilken utsträckning de upplever att urvalskriterierna hjälper till att styra mot målen i de lokala utvecklingsstrategierna.

De flesta tycker enligt uppföljningen att urvalskriterierna styr mot målen i stor utsträckning. Men samtidigt är det många som anser att urvalskriterierna är för otydligt och generellt formulerade. Det gör dels att poängbedömningarna ibland upplevs som inkonsekventa och godtyckliga, dels att kriteriernas funktion att styra mot målen begränsas. En rekommendation i uppföljningen är därför att formulera kriterierna så tydligt och konkret som möjligt och använda kriterier som knyter an till målen. På så sätt kan man både uppnå en mer rättvis hantering och i större utsträckning identifiera projekt som kan förverkliga målen.

För att stödet ska gå till de bästa projekten är även rätt information till rätt personer viktig. Flera leaderkontor uttrycker att man särskilt bör fokusera på att ge utförlig information till personer som är ovana att söka projektstöd när de kommunicerar om urvalskriterierna och ansökningsprocessen. På så vis minskar man risken att förmågan att skriva en bra ansökan blir mer avgörande för att få stöd än goda projektidéer, lokal förankring och god kapacitet att genomföra projektet. Av samma anledning tycker många att det är viktigt att använda kriterier som fångar upp det centrala i leadermetoden, såsom just den lokala förankringen, samarbete och engagemang.

En annan av uppföljningens slutsatser är att det är viktigt att leaderområdena följer upp och justerar kriteriernas funktion regelbundet. På så sätt kan man justera kriterierna om de inte visar sig ha avsedd effekt, eller om förutsättningarna och behoven i området förändras och andra typer av projekt därför behöver prioriteras.

Läs hela uppföljningen Urvalskriterierna som styr vilka projekt som får stöd inom lokalt ledd utveckling

/Hanna

Friska ekosystem på havsbotten bidrar till att mildra klimatförändringarna

Foto på havsbottnen.
Foto: Pixabay

Inom havs- och fiskeriprogrammet går det att få ekonomisk ersättning för att investera i fiskeredskap som på olika sätt minskar fiskets miljöpåverkan. De nya redskapen kan både minska fiskets påverkan på havsbotten och bidra till minskade bifångster av fisk. Inom programmet är det också möjligt att få ersättning för att investera i rovdjurssäkra fiskeredskap för att förebygga att sälar och fåglar äter upp fångsten eller förstör fiskeredskapen.

Ekosystemen på havsbotten fyller många viktiga funktioner. Utöver att ha en hög biologisk mångfald utgör vegetationen på havsbotten en mycket effektiv kolsänka, och friska ekosystem i havet har därför en viktig roll för att binda koldioxid från atmosfären. Kolen som binds i havet kallas blått kol. Nu visar alltmer forskning på hur viktiga välmående ekosystem på havsbotten är för att mildra klimatförändringarna.

I flera områden tar ekosystemen på havsbotten skada av övergödning, miljögifter och andra utsläpp, men även båtankare och bottentrålning påverkar miljön på havsbotten. Hittills har tre olika fiskeföretag och en kommun fått ersättning inom havs- och fiskeriprogrammet för att minska fiskets påverkan på havsbotten. De har handlat både om att anpassa befintliga redskap för att minska deras bottenpåverkan och att utveckla fiskeredskap som inte nuddar havsbotten. Det är en anpassning som även minskar båtarnas bränsleförbrukning.

Foto på havsbottnen.
Foto: Pixabay

Inom programmet har det också genomförts flera insatser som har haft andra huvudsakliga syften men som också har inneburit minskad påverkan på havsbotten. Oftast rör det sig om investeringar i fiskeredskap som är mer selektiva, alltså fångar rätt arter i rätt storlek och minskar bifångst, men som också har anpassats för att inte nudda vid havsbotten.

Även vissa insatser som främst har syftat till att rovdjurssäkra fiskeredskap har bidragit till att minska påverkan på havsbotten. Många sådana insatser handlar om att köpa in så kallade push-up-fällor, alltså passiva fiskeredskap som ofta används inom det småskaliga fisket. Det är rovdjurssäkra redskap som både är selektiva och har en mycket liten påverkan på botten.

Effekterna av stöden till både selektiva och rovdjurssäkra redskap har tidigare utvärderats av Agrifood. Utvärderingen visar att stöden har haft viss positiv effekt och minskat de oönskade fångsterna, framför allt för havskräftfisket. Är du nyfiken på att veta mer finns utvärderingen att läsa här: Effekter av stöd till selektiva och rovdjurssäkra redskap

/Hanna Wessling

Referenser

Kustmiljöbloggen, Stockholms universitet (2016). Blått kol i svenska ålgräsängar. Tillgänglig: https://balticeye.org/sv/livsmiljoer/kustmiljobloggen/blatt-kol/

Havsmiljöinstitutet (2016). Friska sjögräsängar motverkar klimatförändringar. Tillgänglig: https://www.sverigesvattenmiljo.se/artiklar/friska-sjograsangar-motverkar-klimatforandringar

Sveriges geologiska undersökning (utan år). Marin miljö. Tillgänglig: https://www.sgu.se/samhallsplanering/marin-miljo/

Sveriges lantbruksuniversitet (2018). Forskare har kartlagt bottentrålningens ”fotspår”. Tillgänglig: https://www.slu.se/ew-nyheter/2018/10/forskare-har-kartlagt-bottentralningens-fotspar/

EU-programmen bidrar olika mycket till klimatanpassning

Foto på ett vindkraftverk med ett rapsfält i förgrunden. I bakgrunden syns en blå himmel.
Foto: Marcus Carlsson

Ett förändrat klimat med ojämnt fördelad nederbörd, längre växtsäsong och fler extrema väderhändelser kommer att påverka svensk matproduktion. Effekterna kan vara både positiva och negativa. Till exempel kan en längre växtsäsong möjliggöra fler eller större skördar, men den ökar också risken för angrepp av skadegörare. Oavsett klimatförändringens effekter behöver matproduktionen anpassas så att den passar det nya klimatet.

En ny utvärdering som vi på WSP har genomfört visar att projekt som finansieras av EU-programmen redan idag bidrar till att klimatanpassa samhället i viss utsträckning. Det kan handla om att förhindra översvämning, värmestress eller smittspridning, eller om att utnyttja nya grödor som passar bättre i ett varmare klimat. Utvärderingen visar att projekt som bidrar till klimatanpassning är vanligare inom landsbygdsprogrammet (18 % av projekten) och havs- och fiskeriprogrammet (13 % av projekten) än inom lokalt ledd utveckling (2 % av projekten – notera att utvärderingen inte inkluderar projekt inom ramen för regional- och socialfonden). Av programmens totala resurser på 40 miljarder kronor har totalt ungefär 7 miljarder kronor använts för att främja klimatanpassning.

För att ytterligare anpassa matproduktionen till ett förändrat klimat behöver projekten som bidrar till klimatanpassning dels bli fler, dels bidra i större utsträckning. Utvärderingen visar att ett sätt att öka chansen för det är att EU-programmen har tydligare mål och prioriteringar för att styra mot klimatanpassning och att fokus riktas mot långsiktighet i större utsträckning. Idag finns nämligen en brist på fokusområden och prioriteringar som riktar sig mot klimatanpassning inom programmen. Därtill saknas explicita urvalskriterier för klimatanpassning som kan användas när man beslutar om stöd. Att informera om möjligheterna att få stöd för projekt som främjar klimatanpassning och ge exempel på sådana kan också uppmuntra klimatanpassningsprojekt.

Läs hela utvärderingsrapporten: Klimatanpassning i EU-programmen 2014–2020

/Jenny Wallström, WSP

Uppdaterad statistik för EU-programmen

Foto på en grusväg och träd med löv i höstfärger.
Foto: Anders Andersson, Scandinav bildbyrå

Nu finns uppdaterad statistik om hur det går för programmen inom havs- och fiskeriprogrammet, projekt- och företagsstöden i landsbygdsprogrammet samt regional- och socialfondsprogrammet för lokalt ledd utveckling. Statistiken som har uppdaterats gäller perioden 2014–2020 inklusive förlängningsåren av programmen.

Uppgifterna plockades ut den 30 september och visar budget, antalet beviljade ansökningar, hur mycket pengar som har beviljats och hur mycket som har blivit utbetalt. Här hittar du statistiken för respektive program:

/Anna Lundberg

Satsar Sverige på rätt våtmark på rätt plats?

I förgrunden av fotot syns våtmarkens kant. På andra sidan våtmarken syns träd och en blå himmel. I våtmarken syns växtlighet och flytande alger.
Hossmo våtmark i Kalmar län. Foto: Josefin Nilsson, Högskolan i Halmstad

I vårt land lägger vi relativt stora resurser på att anlägga och underhålla våtmarker. Syftet är bland annat att förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald och begränsa påverkan från jordbruket genom att minska mängden kväve och fosfor (alltså näringsämnen) ut i omgivande vattendrag, sjöar och hav. Genom att bromsa in vattnet i landskapet kan näringsämnen sedimenteras eller tas upp av växter och mikroorganismer och på längre sikt minska problemet med övergödning i våra vatten och hav.  

Ett län som under många år har anlagt våtmarker är Kalmar län. I länet utgörs ungefär en femtedel av arealen av jordbruksmark och länet har en lång kust utefter Östersjön, ett hav som mår dåligt och har blivit en symbol för problemet övergödning med återkommande rapporteringar om algblomning och syrefattiga bottnar. Sedan 1995 har i genomsnitt 30 hektar våtmark anlagts per år i länet. Under perioden 2010–2019 finansierades 78 procent av våtmarksanläggandet från landsbygdsprogrammet. Som jämförelse finansierades i Sverige under samma period 75 procent (totalt 4 400 hektar våtmark) från landsbygdsprogrammet.

Hur fungerar då de våtmarker som anlagts hittills i Kalmar län? För att svara på frågan satte Länsstyrelsen i Kalmar län i gång en flerårig studie för att undersöka ett urval (6 stycken) av länets anlagda våtmarker. På så sätt kunde man undersöka våtmarkernas förmåga att minska mängden näringsämnen, som i sin tur belastar landskapets ytvatten och slutligen Östersjön.

För att bedöma våtmarkernas funktion och effekt är det vanligt att man genomför modelleringar. Modelleringarna tar hänsyn till aspekter som hydrologi, näringsbelastning och meteorologiska data. Men eftersom det saknas mätdata från sydöstra sidan av Sverige där Kalmar län ligger, finns ingen relevant modellering med områdets specifika väderförhållanden (Kalmar län har hälften av den nederbörd som faller över sydvästra Sverige). Därför valde Länsstyrelsen i Kalmar län att gå vidare med att göra flödesbaserade mätningar i ytvattnet, in och ut från de sex aktuella våtmarkerna. På så sätt kan en bedömning göras hur bra våtmarkerna kan rena ytvattnet och därigenom minska mängden näringsämnen till vattendrag, sjöar och hav. Datamängden som samlades in var mycket stor, och Högskolan i Halmstad tog sig an materialet genom att analysera och sammanställa delar av resultaten och skriva en utvärderingsrapport.

Resultatet visar att våtmarkerna i länet har en större förmåga att ta upp näringsämnen än vad som tidigare uppskattats. Några slutsatser är:

  • Våtmarkerna har hög avskiljning av fosfor och kväve trots att belastningen av näringsämnen är något lägre på de sex anlagda våtmarkerna än motsvarande på västsidan av Sverige.
  • Våtmarkerna fungerar bra för näringsavskiljning trots att ytvattnet som kommer in i våtmarken inte har särskilt lång uppehållstid (i genomsnitt ett dygn).
  • Både kväve- och fosforavskiljningen är hög, trots uttorkning av våtmarkerna sommartid och de regelbundet återkommande höga flödestopparna av ytvatten med högre halter av näringsämnen på hösten och vintern.

De anlagda våtmarkerna har alltså en god inbromsande effekt på vattnet. De fungerar bra som avskiljare för näringsämnen men också för att hålla kvar vattnet i landskapet, vilket i sin tur ökar den biologiska mångfalden.

Denna studie bidrar alltså med en viktig pusselbit till svaret till den stora frågan: Satsar vi på rätt våtmark på rätt plats?

Läs hela rapporten Näringsavskiljning i anlagda våtmarker i Kalmar län

/Eva T Hammarström, projektledare för studien på Länsstyrelsen i Kalmar län och Katarina Carthew, utredare som arbetar med utvärderingar på Jordbruksverket

Referenser

Sveriges miljömål. Anlagda eller hydrologiskt restaurerade våtmarker. Tillgänglig: https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/myllrande-vatmarker/anlagda-eller-hydrologiskt-restaurerade-vatmarker/

Statistiska centralbyrån (2021). Marken i Sverige. Tillgänglig: https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/miljo/marken-i-sverige/

Vallodling – en miljöresurs som inte används fullt ut

Slagen och stränglagd vall i närbild.
Slagen och stränglagd vall. Foto: Håkan Hylén

Kan lantbrukare slå två flugor i en smäll genom att odla vall? Ja, när det gäller vallodling kan det vara fullt möjligt. Att odla flerårig vall fyller nämligen flera funktioner. Vallen är inte bara ett näringsrikt foder som djuren får nytta av, utan den bidrar även till flera positiva miljöeffekter.

Odling med flerårig vall gör att både läckaget av växtnäring och användningen av växtskyddsmedel minskar, vilket är bra för miljön. Dessutom förbättrar odling med flerårig vall markens struktur, eftersom den höjer jordens mullhalt och stimulerar tillväxten av markorganismer. Lantbrukare uppnår de gynnsamma miljöeffekterna genom att växla mellan att odla spannmål (exempelvis vete, havre och råg) som har stort näringsbehov och vallgrödor. Vallgrödorna bygger upp markens förråd av näring igen.

Målet för landsbygdsprogrammet 2014–2020 har varit att lantbrukare årligen ska söka miljöersättning för vallodling för 285 000 hektar i områden med intensiv spannmålsodling. Men i en ny uppföljningsrapport från Jordbruksverket framgår det att ansökningarna i genomsnitt i Sverige har omfattat 198 000 hektar per år. Det innebär att målet har uppnåtts till cirka 70 procent.

Diagrammet visar att den sammanlagda arealen med godkända vallgrödor som lantbrukare har sökt respektive inte sökt ersättning för ligger omkring 300 000 hektar årligen i stödområde 13 och 14 under perioden 2015–2020.
Andel vall som lantbrukare har respektive inte har sökt ersättning för.

Av uppföljningen framgår det också att det har funnits ytterligare arealer med vallgrödor som ger rätt till miljöersättning 2015–2020. Men lantbrukare har inte sökt ersättning för alla de arealer som har varit möjliga att få ersättning för. Det kan ha olika anledningar. En orsak kan vara att lantbrukarna behöver odla vallen i fem år för att få ersättning, vilket kan uppfattas som en lång period. Det kan också bero på hur villkoren för miljöersättningen är utformade i landsbygdsprogrammet 2014–2020.

Att odla flerårig vall kan även få ekonomiska konsekvenser för den enskilde lantbrukaren, även om odlingen är gynnsam för miljön. Att odla vall i områden med intensiv spannmålsodling gör att lantbrukaren förlorar viss inkomst. Det beror på att mindre mark då används till odling av grödor som kan säljas. Och även om en del av vallen kan säljas, får man sannolikt inte ut lika mycket av det som av spannmål. Det uppstår alltså en målkonflikt mellan kostnader för den enskilde lantbrukaren och miljönyttan för samhället. Medaljen har som sagt två sidor.

Men gör det då något att det delvis odlas vall som det inte söks ersättning för? Ja, det får nämligen konsekvensen att det inte går att veta om denna vallodling uppfyller miljökraven: att den är korrekt anlagd och ligger orörd i minst tre obrutna odlingssäsonger i följd. Inte heller är lantbrukarna bundna av några skötselvillkor som förbjuder spridning av växtskyddsmedel på vallen. Därför räknas endast den vallodling som lantbrukare har sökt ersättning för in i måluppfyllelsen.

Att lantbrukare inte fullt har utnyttjat möjligheten att ansöka om miljöersättningen innebär alltså i förlängningen att vallodlingen inte används som miljöresurs fullt ut. Om ersättningen ska vara kvar i nästa period bör man därför ta ställning till hur omfattande reglerna ska vara. Det handlar om en avvägning mellan å ena sidan specifika villkor som säkerställer att vallodlingarna sköts så att de får optimal miljöeffekt, å andra sidan förenklade villkor som lockar fler att söka men eventuellt riskerar att minska den avsedda miljöeffekten.

Så när du i sommar färdas genom Sverige och ser fält med böljande vall, skänk då en tacksamhetens tanke till de lantbrukare som valt att slå två flugor i en smäll. Där vallen växer och blir till foder, så förbättras miljön…

Läs hela uppföljningsrapporten: Miljöersättning för vallodling i landsbygdsprogrammet

/Håkan