Vi bör sträva efter att skörda lika

”Lika rättigheter, lika möjligheter och lika förutsättningar för kvinnor och män på arbetsmarknaden är inte bara rätt, nödvändigt och ansvarsfullt – utan också affärsstrategiskt lönsamt”. Så sammanfattar den tidigare demokratiministern Birgitta Ohlsson poängen med en jämställd jordbrukssektor.

Men när det handlar om jämställdhet skördar vi inte helt lika – långt ifrån. I en nyligen publicerad rapport som analysföretaget United Minds tagit fram på uppdrag av Jordbruksverket presenteras samlad statistik över könsfördelningen inom svenskt jordbruk. Vid en första anblick verkar läget inte särskilt allvarligt: av sysselsatta inom svenskt jordbruk är 42 procent kvinnor och 58 procent män. Men tittar man på vem som äger gårdarna och förfogar över marken framträder obalansen desto tydligare: män äger inte bara långt fler gårdar, utan gårdarna är också större än de gårdar kvinnor äger.

Spelar det någon roll att jordbruket inte är jämställt, då? Frågan kan verka provocerande för vissa men är helt berättigad. För att driva utvecklingen framåt behöver vi alla nämligen förstå varför en jämställd grön näring är något att sträva efter. I rapporten lyfts flera fördelar med en jämställd grön näring. Författarna menar att jämställdheten är viktig för företagens lönsamhet, innovationsförmåga och för den sociala hållbarheten. Inte minst i ljuset av utmaningen att lösa jordbrukets kompetensförsörjning behöver näringen vara attraktiv för både kvinnor och män.

På näringsutvecklingsenheten hanterar vi landsbygdsprogrammets stöd till kompetensutveckling inom området Ökad konkurrenskraft. Precis som Birgitta Ohlsson bedömer vi att en ökad jämställdhet har en positiv effekt på näringarnas konkurrenskraft. I den nya rapporten, som finansierats genom landsbygdsprogrammet, får vi underlag för att kunna bilda oss en uppfattning om läget och om vilka insatser som är möjliga att göra. Genom omvärldsanalys, trendspaningar och intervjuer med lantbrukare och jämställdhetsexperter tecknas i rapporten en bild av var vi står idag, och i vilken riktning vi borde gå.

Under nästa år hoppas vi kunna arbeta med insatser för kompetensutveckling kopplade till hur jämställdhet kan bidra till att stärka konkurrenskraften. Det kan handla om informationsmaterial om varför jämställdhet på gården är viktigt, om att sprida goda exempel på jämställda företag och om att arbeta med frågor om företagsledning. Har du idéer på vad vi borde göra? Tveka inte att höra av dig! Tillsammans kan vi göra skillnad.

Läs hela rapporten Att skörda lika – En rapport om jämställdhet inom den gröna näringen, framtagen av United Minds på uppdrag av Jordbruksverket

/Stephanie Kindbom


Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2014–2020 | Lämna en kommentar

Behöver vi verkligen fler gäss?

Tre ölandsgäss i snön.
Ölandsgäss i snön. Foto: Malin Käer

November. Flockar av gäss drar vidare söderut i luften ovanför Jönköping. Många jordbruksföretagare har stora problem med de vilda gässen och drar en lättnadens suck när de försvinner. På vissa platser orsakar de förödande skador på grödor, och skyddsjakt är en högaktuell fråga.

Men vi behöver faktiskt fler gäss i Sverige. Ja, inte gäss som i vildgäss, utan gäss som i tamgäss. Det är trots allt skillnad på gäss och gäss. Gåsuppfödning är idag en liten nisch i det svenska jordbruket. Under andra halvan av 1800-talet fanns däremot 100 000–200 000 gäss i södra och mellersta Sverige. Det fanns många raser som var formade av sin lokala miljö och av människornas behov i ett självhushållande samhälle. Sådana raser kallas för lantraser. Idag finns två lantraser av gås kvar: skånegåsen och ölandsgåsen. De är viktiga att bevara i genbanker så att de inte förändras eller korsas med andra raser. De bär nämligen på egenskaper och gener som inte finns kvar i de specialiserade raserna som är vanliga idag – egenskaper som kan komma att behövas igen för att säkra tillgången till livsmedel i framtiden.

Men ölandsgässen och skånegässen är inte många. Den senaste statistiken från Svenska Lanthönsklubben visar att det finns 192 skånegäss i genbanken, och därmed klassas den som en hotad ras i rapporteringen till Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO). För ölandsgåsen är läget ännu allvarligare: i genbanken finns det bara 105 ölandsgäss, och rasen klassas som starkt hotad. Så har det varit åtminstone sedan år 1995.

Både ölandsgåsen och skånegåsen tillhör de hotade husdjursraser som Jordbruksverket är ansvarig myndighet för. Arbetet med att bevara de två raserna sker ideellt med Svenska lanthönsklubben som drivkraft. Föreningen och de som har gäss i genbankerna får stöd till sin verksamhet genom landsbygdsprogrammet (läs mer om stöden i rapporten Programmen och pengarna, s. 151). På landsbygdsanalysenheten har vi ansvar för att följa upp och utvärdera stöden i landsbygdsprogrammet. Analytikern i mig kan inte låta bli att fundera på varför antalet ölandsgäss är så lågt trots många års bevarandearbete?

En viktig fråga att ställa är hur staten på bästa sätt kan stödja det bevarandearbete som görs med ideella krafter. Kan stödet utformas på ett effektivare sätt? Det är åtminstone uppenbart att nuvarande arbetssätt är otillräckligt för att antalet ölandsgäss ska öka så att rasen inte längre klassas som starkt hotad.

Antalet ölandsgäss kan verka som en liten fråga när hela EU:s jordbrukspolitik håller på att omformas. Men det är en högst angelägen fråga i ljuset av att vi behöver en robust livsmedelsförsörjning för framtiden. Vi minns alla torkan år 2018 och vi är mitt uppe i en global pandemi. Vem vet när det kommer en kris då det rika genetiska material som finns hos de hotade lantraserna blir en del av lösningen?

/Jonas Fjertorp, chef landsbygdsanalysenheten

Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2014–2020, Landsbygdsprogrammet 2021– | Lämna en kommentar

Ole, dole, doff…

Flicka som pekar och räknar.
Flicka som låter slumpen styra urvalet. Foto: Håkan Hylén

Vad har den gamla barnramsan Ole, dole, doff och fördelningen av stöd inom landsbygdsprogrammet gemensamt? Jo, de har båda en koppling till hur vi beter oss när vi står inför en valsituation. Ramsan, som bygger på en rytmisk uppräkning av ord utan mening eller sammanhang, fyller en viktig funktion: den hjälper till att göra ett urval, till exempel av vem som ska vara den som räknar och letar rätt på de andra när man leker kurragömma. Också bland ansökningarna om stöd inom landsbygdsprogrammet behöver ett urval göras. Urvalet ska se till att stöden går till de projekt eller investeringar som bäst bidrar till att uppfylla programmets mål. Men för det behövs något mer än en ramsa och en slumpmässig fördelning.

För nästan alla stöd inom landsbygdsprogrammet finns det urvalskriterier. Kriterierna använder handläggarna för att poängsätta ansökningarna. Förutom att kriterierna ger vägledning till vilka projekt som i högsta grad uppfyller programmets mål, bidrar de även till att bedömningarna blir mer transparenta. Dessutom minskar de risken för att handläggare runt om i landet ska bedöma ansökningarna olika.

Urvalskriterierna kan vara nationella eller regionala. De nationella kriterierna är kopplade till mål och prioriteringar för den nationella politiken, medan de regionala styrs av de prioriteringar som görs på regional nivå. För vissa stöd finns det endast nationella urvalskriterier och för andra stöd endast regionala urvalskriterier. För en tredje grupp av stöd har nationella och regionala urvalskriterier kombinerats på två skilda sätt men i olika grad, beroende på hur stor regional anpassning som eftersträvas inom ett stöd. Hur de nationella respektive regionala kriterierna samt olika kombinationer av båda grupperna tillämpas definieras av olika modeller för urvalskriterier.

Inför den nya programperioden har Jordbruksverket följt upp hur urvalskriterierna har fungerat under pågående programperiod. Bland annat har vi skickat ut en enkät till de som handlägger stöd inom landsbygdsprogrammet vid olika myndigheter i hela Sverige.

En vanlig synpunkt som handläggarna hade var att det saknas transparens i bedömningsprocessen: varken bedömningarna av urvalskriterier eller poängsättningen har varit tydliga för dem som söker stöd inom landsbygdsprogrammet. Inte heller har det varit tydligt för de sökande hur kriterierna viktas. Också handläggarna har många gånger haft svårt att bedöma urvalskriterierna.

Kort sagt behövs alltså förenklingar. Bland rekommendationerna som följer av studien uppmanar vi därför till att under nästa programperiod använda färre kriterier, vikta dem högre och koppla dem tydligt till insatsens mål. De som söker stöd behöver dessutom få utförligare information. På så sätt ökar vi sannolikheten för att stöden inom landsbygdsprogrammet går till de projekt eller investeringar som bäst bidrar till att uppfylla programmets mål.

Läs hela uppföljningen Urvalskriterierna som styr fördelningen av stöd

/Håkan Hylén

Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2014–2020 | Lämna en kommentar

Grönare jordbrukspolitik – godd inaff?

Jaha, då står man framför tangentbordet igen och ska prestera … ett blogginlägg som ska vara upplysande, lättläst, fyndigt, korrekt och engagerande. Eller kanske får det räcka med något som blir ”godd inaff”? Ja, alltså ”gott nog”, fast uttryckt på försvenskad engelska. Jag lutar väl åt att försöka nöja mig med just det. Men vad innebär det – exakt hur bra behöver något vara för att vara ”godd inaff”? Uttrycket används, upplever i alla fall jag, ofta för att hindra att saker överarbetas och för att undvika stressande prestationskrav. Gott så, en rimlig tolkning är väl att ”godd inaff” åtminstone inte är riktigt lika bra som ”perfekt”, och det kan ju faktiskt dämpa prestationskraven hos en bloggförfattare. Det gäller dock inte om man tänker – och nu viskar perfektionsdjävulen i mitt öra från sin plats på ena axeln – att ”endast det bästa är gott nog”. Då upplöses gränsen mellan ”godd inaff” och perfekt på en sekund. Äsch. Jag lyfter långsamt handen från tangentbordet, och med en tillräckligt överraskande manöver lyckas jag sopa iväg den lille perfektionsdjävulen in i ett hörn bakom en fåtölj. Såja, ”godd inaff” är inte detsamma som perfekt! Nu gäller det att skriva vidare innan hen kvicknar till och kravlar sig upp på min axel igen.

Förra veckan kom EU:s jordbruksministrar överens om en ”grönare jordbrukspolitik”: man kom gemensamt fram till att man ska förespråka att en större andel av pengarna i såväl pelare I som II ska öronmärkas för miljö- och klimatåtgärder. ”Ett stort steg mot en betydligt grönare jordbrukspolitik och inte bara i Sverige utan framförallt EU som helhet”, sa Sveriges landsbygdsminister Jennie Nilsson till Sveriges Radio. Andra röster har varit mindre positiva. Fler miljö- och klimatsatsningar hade behövts, tycker en del. Landsbygdsministern konstaterar dock att hon ”är nöjd med den kompromiss som ändå blev”. Hon sa inte, åtminstone så som Sveriges Radio citerar henne, att ministrarna landade i något som är ”godd inaff”. Och hon sa ju inte heller att det var en perfekt nivå.

Sverige har redan haft en stor andel miljöåtgärder i sitt nuvarande landsbygdsprogram, nämligen i form av miljöersättningar. I dag publiceras en uppföljning av lantbrukarnas egen inställning till miljöersättningarna och hur inställningen utvecklats genom åren. En bild som framträder är att det är en stor andel av lantbrukarna som gärna skulle söka respektive miljöersättning igen. Vad betyder det? Är miljöersättningarna perfekta? Eller är de – just det – ”godd inaff”? Och vad betyder svaren och tolkningen för utformningen av detaljerna i kommande landsbygdsprogram?

Värt att tänka på är att trots att många av lantbrukarna är nöjda med ersättningarna kan det potentiellt gå att förbättra dem ytterligare. Och även om det perfekta kanske är att sikta för högt, så bör väl möjligheterna till åtminstone vissa förbättringar utnyttjas. ”Godd inaff” må vara ett luddigt mål, men det kanske åtminstone inte är samma sak som ”onödigt dåligt”. För det första skulle ju de som är nöjda kunna bli ännu nöjdare! Att ersättningen är ”godd inaff” för att man skulle vilja söka igen utesluter ju inte att man tycker att till exempel högre ersättningsnivå eller ändrade villkor skulle göra den ännu bättre.

För det andra skulle en ändrad utformning av ersättningen kunna göra ännu fler nöjda: både de som haft ersättningen och inte vill söka igen och de som tidigare valt att inte söka skulle kunna bli nöjdare. Om de skulle söka, och därmed bidra till att uppfylla målen med miljöersättningarna, så finns det ju en potentiell förbättring att överväga.

För det tredje är ju även budgetar med stora sifferbelopp faktiskt begränsade. Att sänka nivån på en ersättning gör att mer pengar kan gå till annat. Hur mycket mer nöjda blir de som får pengar för detta andra? Skulle den gruppens extra nöjdhet bli större en den minskade nöjdheten hos de som skulle få lägre ersättning?

Och för det fjärde är ju miljöersättningarna (också) till för att leda till miljöförbättringar. Att de som gör jobbet med att till exempel hävda betesmarker och minska övergödning är nöjda – det är en sak. Men effekterna för, och upplevelsen hos, de som ”konsumerar” och upplever den förbättrade miljökvaliteten bör också vägas in.

Längre behöver ju inte vara bättre. Nu är nog bloggen lång nog. Och möjligen ”godd inaff”. Innan perfektionsdjävulen kvicknat till och återtagit sin plats på axeln för att återuppta sina stressande viskningar så sätter jag punkt. Och skickar bloggen till bloggredaktören.

Jag lyckades nöja mig med ”godd inaff”. Perfekt!

/Fredrik Holstein

Läs hela rapporten Lantbrukares attityder till miljöersättningar och intresse för miljörådgivning

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Framtiden är inte vad den har varit, eller?

I dessa tider är det väl många som önskar att allt blir som det var förr. Ju förr desto bättre, brukar nostalgikern inom en raskt mumla för att förtydliga sin längtan efter det som inte längre är. Men känslan nu är att det är fler än vanligt som drömmer sig tillbaka i tiden, samtidigt som mänsklighetens guldålder numera bara uppfattas ha inträffat för knappt ett år sedan. Då, för ett år sedan, fanns det säkert både bekymmer och mörka moln. Jo, det gjorde det säkert. Men tänk så lätt det var att leva med dem i den pre-pandemiska tidsåldern!

Men hur kommer det att bli post pandemin? Återgår allt till det normala? Och finns det något normalt läge i en värld som trots allt ständigt är i mer eller mindre förändring? Om vi lyfter blicken en aning från den nostalgiska längtan efter 2019 kan man också fråga sig: Vill vi verkligen att allt ska bli som förr? Kanske delvis, men troligen inte helt. Vissa av oss har upptäckt fördelarna med att kunna arbeta mer hemifrån och samtidigt minska resandet. Kanske har det påtvingade hemarbetet gjort att vi tvingats lära oss det digitala arbetssätt som ändå ganska länge har förutspåtts vara framtiden. Vill vi då tillbaka till en tid som för många av oss innebar en mindre flexibel vardag? Eller så är det tvärtom. Vissa av oss längtar kanske tillbaka just till en tydligare och mer inrutad vardag, eftersom alla inte upplever flexibiliteten som en välgörande frihet utan som något som också kan leda till stress.

Det finns såklart många olika drömmar om framtiden, oavsett om vi beskriver dem som en längtan tillbaka eller en längtan efter något nytt. Helt osökt, nåväl kanske inte helt, kan man komma att tänka på framtiden för CAP när vi nu står inför en ny programperiod. Även när det gäller jordbruks- och landsbygdspolitiken kan vi konstatera att vi naturligtvis befinner oss i en nutid, mitt i gränslandet mellan dåtid och framtid. Frågan om vad som ”var bättre förr” och vad som ”bör bli bättre i framtiden” är i allra högsta grad levande. Är enklare bättre? Är så små förändringar som möjligt liktydigt med enkelhet, utifrån logiken att förändringar alltid kräver att alla lär sig något nytt? Och hur bör man då välja – ska man bevara för att förenkla, eller förändra för att förenkla?

På tal om framtiden och framtidsbedömningar – i en ny uppföljningsrapport har vi tittat bakåt på hur lantbrukare har tittat framåt. Rapporten är en sammanställning av lantbrukares framtidsbedömningar så som de uttryckts i enkätsvar de senaste 15 åren. I enkäterna har lantbrukarna fått bedöma hur de tror att den egna verksamheten kommer att utvecklas i framtiden. En av slutsatserna är att det inom mjölkproduktionen genom åren alltid är en stor andel som tror att den egna produktionen kommer att upphöra, men att det samtidigt är några som tror att de kommer att utöka den egna verksamheten. Om de bedömningarna stämmer så kan det innebära att mjölkgårdarna fortsätter att bli större men färre. Vad det innebär för den totala produktionen kan man dock inte säga någonting om. Om en sådan utveckling är önskvärd är ju också en helt annan fråga. Och framtidsbedömningar behöver naturligtvis inte slå in. Framtiden är ju, som sagt, inte riktigt vad den har varit.

Läs hela rapporten Lantbrukares framtidsbedömningar och framtidstro

/Fredrik Holstein

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Årets leaderträff: en kickoff för nästa programperiod

Förra veckan gick årets leaderträff av stapeln, den här gången digitalt på grund av rådande förutsättningar. Totalt medverkade cirka 300 deltagare under konferensen, som hade temat avslut och omstart. Temat märktes tydligt i veckans föreläsningar. Till exempel fick vi veta mer om EU:s gröna giv (EU:s handlingsplan för en hållbar ekonomi) och om hur EU-kommissionen arbetar med långsiktiga visioner för de europeiska landsbygderna.

Bilden föreställer logotypen för Leader.
Logotypen för Leader.

Under leaderträffen fick vi också arbeta interaktivt och praktiskt genom gruppdiskussioner och workshoppar. Till exempel diskuterades praktiska förslag på hur leaderområdena kan mobilisera på bästa sätt när de ska börja arbetet med nya strategier till nästa programperiod. Ett återkommande tema var hur leaderområdena bättre kan kommunicera sitt arbete till de som bor i området och till föreningar, företag och andra.

Något annat som var uppe för diskussion var hur man kan förbättra existerande urvalsindikatorer och förenkla arbetet med kriterierna i nästa programperiod. Några förslag som lyftes var att alla leaderområden skulle kunna ha samma generella urvalskriterier baserade på leadermetoden, att de skulle kunna använda samma mall och att separata kriterier kan behöva utformas för förstudier.

Är du nyfiken på att läsa mer om vad som hände på leaderträffen? Presentationer och sammanställningar från de olika passen kan du läsa på Landsbygdsnätverkets webbplats.

/Tina Wallin

Publicerat i Lokalt ledd utveckling 2021– | Lämna en kommentar

Färsk statistik över hur det går för programmen

Bild på Abisko nationalpark
Abisko nationalpark i höstskrud.

Det är oktober månad och hösten har tagit fart på riktigt. För oss som är intresserade av hur det går för landsbygdsprogrammet, havs- och fiskeriprogrammet samt regional- och socialfondsprogrammet för lokalt ledd utveckling betyder hösten uppdaterad statistik. Vi har tagit ut data som visar budget, antal beviljade ansökningar, beviljat stöd och utbetalt stöd. Siffrorna är från den 1 oktober, och du hittar dem här:

/Anna Lundberg

Publicerat i Havs- och fiskeriprogrammet 2014–2020, Landsbygdsprogrammet 2014–2020, Lokalt ledd utveckling 2014–2020 | Lämna en kommentar

Effektkedjan hjälper oss förstå hur saker och ting hänger ihop

Har du någon gång gått vilse i ett långt policydokument, där målen beskrivs i ett kapitel, programmets syften är utspridda i dokumentet och någonstans längst bak hittar du vad som ska göras? Din uppgift kanske är att utvärdera detta program, men det är inte lätt att veta var du ska börja. En annan vanlig situation som du kanske känner igen är att bli projektledare för ett nytt projekt som ledningen har beslutat om. Målen är satta, men det är ditt ansvar att kartlägga behoven och utveckla de aktiviteter som behövs för att nå målen. Hur gör man det på bästa sätt? I det här blogginlägget vill jag slå ett slag för ett väldigt användbart redskap: effektkedjan!

Tänk dig en väska med många fack, där allt har sin plats, eller en vägg med krokar där allt kan hängas upp så att man tydligt kan se hur allt hänger ihop. En effektkedja är just en sådan vägg eller väska. Den är ett visuellt verktyg för att illustrera ett programs (eller ett projekts) logik och de kausala förhållandena mellan olika steg och delar. Varje effektkedja är unik. Hur en effektkedja ser ut och vilka delar den innehåller beror på programmet, men ofta läses den från vänster till höger och illustrerar i stora drag följande:

Bild på effektkedja

En effektkedja visar visuellt delarna i ett program eller projekt och vad som ska åstadkommas.

När man skapar en effektkedja kan man upptäcka olika saker, till exempel att

  • det finns aktiviteter som inte leder till några förväntade effekter
  • det finns förväntade effekter som inte går att koppla till någon aktivitet
  • den förväntade effekten är för stor för de resurser som finns att tillgå
  • det i värsta fall saknas en logisk koppling mellan aktivitet och de effekter som man vill se. (En typ av teoriinriktad utvärdering handlar om att just testa om ”a faktiskt leder till b”.)

I början av ett projekt tycker jag att man kan ta lite mera tid och diskutera just programmets logik – vad kommer föreslagna aktiviteter troligtvis att leda till, och stämmer det överens med det behov som finns?

Effektkedjan är alltså ett ypperligt verktyg när man utformar program eller projekt eller när en utvärdering ska genomföras. Dessutom är kedjan ett effektivt sätt att kommunicera med utomstående vad programmet eller projektet handlar om.

Tre tips för dig som vill lära dig mer om effektkedjor

  • I presentationen Designing a Logic Model talar forskaren och föreläsaren Ruth Knight
    om hur man kan utforma en effektkedja (logic model).
  • I Utvärdering av ESI-fondernas genomförandeorganisationer i Sverige används effektkedjor för att visuellt beskriva effektlogik.
  • Tänk på att mycket av information om effektkedjor är på engelska. Det som jag beskriver som resultat i effektkedjan på bilden kallas för outputs på engelska. Om effektkedjan till exempel visar en utbildningssatsning kan outputs vara antalet kursdeltagare eller mängden kursmaterial. En kunskapshöjning hos kursdeltagarna är däremot ett exempel på kortsiktiga effekter. I dagligt tal skulle vi på svenska kanske kalla både antalet kursdeltagare och kunskapshöjningen för resultat, men här är det alltså viktigt att skilja på resultat och effekter.

/Katarina Carthew

Publicerat i Havs- och fiskeriprogrammet 2014–2020, Havs- och fiskeriprogrammet 2021–, Landsbygdsprogrammet 2014–2020, Landsbygdsprogrammet 2021– | Lämna en kommentar

Hur ska vi mäta hållbarheten i leaderprojekt?

I tre leaderområden har man låtit göra en utvärdering av de långsiktiga effekterna av ett antal leaderprojekt. I dag bloggar Lennart Ruder från Pivotanalys som har gjort utvärderingen.

Alla vi som jobbat med Leader vet att många leaderprojekt ger stor nytta och är hållbara. Men hur ska vi förklara och visa det för alla andra som undrar hur pengarna används, och hur gör man för att få mer hållbara projekt som har stora effekter för landsbygden?

För att se vilka effekter leaderprojekt kan ha för landsbygden har vi besökt och intervjuat 30 slumpvis utvalda projekt som genomfördes under föregående programperioder. Vi gjorde en hel del intressanta iakttagelser. Men innan vi tittar på dem skulle jag vilja reda ut vad som menas med effekter i dessa sammanhang. En effekt är en händelse som uppstår på grund av ett resultat efter projekttiden. Effekter kan vara direkta eller indirekta, positiva eller negativa, tillfälliga eller bestående, och de kan uppstå på kort, medellång eller lång tid.

I intervjuerna visade det sig att leaderprojekten haft väldigt många olika effekter. Effekterna har också haft olika styrka och varierat med tiden. För att strukturera alla effekter grupperades de efter begreppet hållbar utveckling och dess tre teman: det sociala, miljön och ekonomin. Men det blev snart tydligt att de speciella leadereffekterna kunde grupperas i ännu fler kategorier. Därför lades kategorierna innovation & samarbete samt livskvalitet & lärande till. Nu hade vi fått fem leaderanpassade kategorier som vi snabbt döpte till SMILE-effekter:

  • Socialt
  • Miljö & klimat
  • Innovation & samarbete
  • Livskvalitet & lärande
  • Ekonomi & tillväxt.

För att kunna utvärdera nyttan eller värdet av effekterna vid en viss tidpunkt måsta man på något vis mäta eller värdera effekterna. Hur mäter vi värdet av sociala effekter 10 år efter att ett projekt tagit slut? Hur mäter vi ekonomi och tillväxt efter 5 år? Vilket värde ska vi ge en miljöåtgärd som exempelvis förbättrade lekplatser för fisk efter 2 år? Slutsatsen är att det är mycket svårt och komplext att mäta effekter, dels på grund av tidsperspektivet och tillgången på kvalitativa data, dels på grund av olika enheter. Men för att ändå få en indikation på värdet av alla effekter kan en mycket förenklad mätmetod användas. Metoden går ut på att man vid den aktuella tidpunkten för utvärderingen ger varje kategori ett av följande värden: –1, 0, 1, 2, 3. Summan av alla effekterna för ett projekt kallar vi Happy Rural Index (HRI). HRI ger en indikation både på hur hållbart projektet är och på hur kostnadseffektivt projektet har varit i relation till sin budget.

Diagram effekter

Fördelning av effekterna av de 30 undersökta projekten.

Tidpunkten när man mäter effekten har också betydelse. I undersökningen varierade den och ägde rum 4–11 år efter projektavslutet. En del effekter varade bara en kortare tid efter att projekten avslutats medan andra effekter fortfarande finns kvar. Slutsatsen var att effekterna kan mätas redan ett par år efter att projektet avslutats.

Om man kontinuerligt utvärderar resultat och effekterna av sina leaderprojekt med en metod som är strukturerad, jämförbar och enkel så ökar förståelsen också för vilka faktorer som är viktiga för de långsiktiga effekter vi vill ha. Jag är övertygad om att en utvecklad mätmetod kommer leda till mer hållbara och kostnadseffektiva leaderprojekt i framtiden. Om detta och mycket mer kan du läsa i rapporten Långtidseffekter av leaderprojekt ger en hållbar landsbygd.

/Lennart Ruder, Pivotanalys

Publicerat i Leader 2007–2013, Lokalt ledd utveckling 2014–2020 | Lämna en kommentar

Vad går det att säga om landsbygdsprogrammets effekter – hittills?

Landsbygdsprogrammet utvärderas utifrån de för EU gemensamma målen med de program som finansieras av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. Men hur tar man egentligen del av effekterna av landsbygdsprogrammet, och vad finns det att läsa just nu när det gäller effekterna av pågående programperiod?

Under en programperiod gör vi på Jordbruksverket såväl utvärderingar som uppföljningar (de senare beskriver främst hur programmets genomförande fortskrider ur olika perspektiv) löpande. Utöver detta offentliggörande deltar de aktörer som är ansvariga för programmets utformning och genomförande i en gemensam workshop. På så sätt överlämnas utvärderingsresultaten till berörda aktörer. I slutet av den förra programperioden (2007–2013) gjorde vi även en sammanfattning av programmets utvärderingar, en så kallad slututvärdering.

När det gäller nuvarande programperiod levererar Sverige svar på utvärderingsfrågor till EU-kommissionen vid ett par tillfällen under programgenomförandet, samt efter att programmet har avslutats. Svaren på utvärderingsfrågorna bygger på underlag från enskilda utvärderingar som görs löpande under programperioden. I Landsbygdsprogrammet 2014–2018 har vi sammanställt vår senaste rapportering på ett lättillgängligt sätt. Rapporten beskriver vad vi ger stöd till och redovisar uppföljnings- och utvärderingsresultat. Den är tänkt som ett uppslagsverk för dig som vill veta mer om landsbygdsprogrammet.

Bild på halmbal

Generellt är det svårt att med säkerhet fånga effekterna av programmens åtgärder. Exempelvis kan en över tid förändrad lönsamhet eller konkurrenskraft påverkas av många andra faktorer än programmets åtgärder. Dessutom kommer många effekter med en viss tidsfördröjning, ibland på många år. Det betyder att det inte är så meningsfullt att ens leta efter effekter för tidigt efter att ett stöd betalats ut och en investering genomförts. I bästa fall kan sådana effekter fångas i en utvärdering först ett par år efter att den pågående programperioden avslutats.

Hur kan problemet med fördröjning av effekterna då hanteras? Ett exempel ges i utvärderingen Förväntade effekter av investeringsstöd inom landsbygdsprogrammet. Här studerade utvärderarna vilka effekter stöden i förra programperioden har gett. I rapporten bekräftade de just att det tar tid innan stöden får den avsedda och önskade effekten, något som man alltså också borde ha förväntat sig. Ett intressant bidrag från studien är att det till och med verkar vara så att det kan finnas en negativ effekt på konkurrenskraften under de första åren. Utifrån kunskapen om vilka effekter ett visst stöd i förra programperioden nu har gett upphov till, kunde utvärderarna därifrån skatta vilka effekter som kan förväntas utifrån de stöd som betalas ut under denna programperiod. Naturligtvis finns det osäkerheter här, men studien ger en god fingervisning om ungefär vilka effekter som kan förväntas.

/ Joel Karlsson

Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2007–2013, Landsbygdsprogrammet 2014–2020 | Lämna en kommentar