Kalkyler för jordbrukets konkurrenskraft

Har du funderat på hur lantbrukare går till väga för att göra sina företag så konkurrenskraftiga som möjligt? Ett sätt är att använda Agriwise (www.agriwise.se/web), ett webbaserat verktyg med kalkyler och program för ekonomisk analys och planering av jordbruksföretag. Verktyget vänder sig främst till jordbrukare och rådgivare och har tagits fram i nära samverkan mellan Jordbruksverket och Sveriges lantbruksuniversitet. Nu drivs Agriwise av Jordbruksverket, som är en neutral part och kan ge olika konkurrerande aktörer tillgång till informationen. Målet är att förbättra jordbrukets och trädgårdsnäringens konkurrenskraft.

I Agriwise finns kalkyler för de flesta produktionsgrenarna inom jordbruk och trädgård. Genom att sätta ihop de olika kalkylerna för produktionsgrenarna för hela företaget går det att få en helhetsbild av totalresultatet. Det är också möjligt att dela upp företagets verksamhet på olika verksamhetsgrenar, till exempel växtodling och djurskötsel, och se resultat för varje del.

På så sätt kan lantbrukare analysera sina företag och se vilka delar som fungerar bra, och vilka delar som behöver förbättras, eller kanske avvecklas. Sen går det att räkna på nya alternativ och se vad det innebär för företaget. Allt för att förbättra företagets konkurrenskraft!

Kalkyler och kalkylunderlag behövs för många som arbetar inom lantbruket: jordbrukarna, rådgivare, länsstyrelser och andra myndigheter, forskare med flera. Att information finns sammanställd på ett ställe, som alla har tillgång till, stärker hela jordbruksnäringens konkurrenskraft.

Men att sammanställa alla uppgifter kostar mycket. Utvecklingen av Agriwise har stöttats av pengar från landsbygdsprogrammet för ökad konkurrenskraft. Den årliga uppdateringen av uppgifter bekostas av en avgift som användarna betalar för att få tillgång till hela programmet. En del uppgifter och kalkyler, till exempel för ekologisk produktion, har bekostats av statliga medel och EU-medel. Dessa uppgifter finns tillgängliga utan avgift.

Vi som jobbar med Agriwise fortsätter hela tiden att utveckla verktyget i nära samarbete med användarna för att göra det än mer användbart. Nyligen har vi fyllt på med flera nyheter och nya funktioner, för att lantbrukare ska få en ännu bättre översikt av företagets ekonomi. Gott nytt jordbruksår 2021!

/Thord Karlsson

Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2014–2020, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Lägre lönsamhet i ekologisk odling har flera skäl

I en ny rapport analyserar utvärderare från AgriFood Economics Centre hur ersättningen för ekologisk produktion har påverkat gårdars ekonomi och sannolikhet att sluta med ekologisk produktion under perioden 2001–2013. Idag bloggar rapportförfattaren Martin Nordin om lärdomar från rapporten och om frågor den väcker.

Ekologisk produktion är mera lönsam än konventionell, enligt den nya rapporten Ersättning för ekologisk produktion och företagens ekonomi. Rapporten visar att gårdar som ställer om till ekologisk produktion ökar sitt förädlingsvärde med cirka 5 procent, vilket vi tolkar som en förbättring av lönsamheten och därmed som ett tecken på att ekologisk produktion är mera lönsam än konventionell odling. Förbättringen av lönsamheten kan främst förklaras med att ersättningen för ekologisk produktion är högre än omställningskostnaderna och att lantbrukarna får ett merpris för ekologiska produkter. De gårdar som slutar med ekologisk produktion går tillbaka till konventionell produktion, och det sker nästan uteslutande under gårdens första åtagandeperiod med ersättning.

Eftersom lönsamheten ökar med ekologisk produktion kan man tycka att det borde vara enkelt att öka den ekologiska jordbruksmarken och nå Sveriges mål om 30 procent ekologisk jordbruksmark. Men det är definitivt inte enkelt. Det är nämligen enbart för ekologisk animalieproduktion som lönsamheten ökar när man ställer om till ekologiskt – för ekologisk spannmålsproduktion innebär ekologisk produktion ingen förbättring av lönsamheten. Det kan bero på att kostnaderna för att ställa om till ekologisk produktion sannolikt är högre för spannmålsodlare än för djurgårdar. Ekologisk produktion begränsar nämligen användningen av mineralgödsel och bekämpningsmedel, vilket rimligtvis påverkar skördenivåerna mer för spannmålsodlare än vad det påverkar foderproduktionen för animalieproduktion. Det är ett viktigt skäl till att ekologiska mejeri-, kött- och äggprodukter är betydligt vanligare än ekologiska spannmålsprodukter i livsmedelsbutiken.

Andra faktorer som gör att gårdar inte väljer att ställa om är sociala normer som gynnar konventionell odling och brist på stallgödsel. Det sistnämnda analyserar jag i en kommande studie. Resultaten visar att det finns en brist på stallgödsel i nästan hela Sverige, vilket påverkar gårdars möjligheter att ställa om till ekologisk odling.

En sista viktig faktor är att produktionsriskerna för ekologisk spannmålsproduktion är större än för konventionell produktion. Därför krävs det en riskpremie: det räcker alltså inte, som vår rapport visar, att lönsamheten för spannmålsproducenter är oförändrad efter en omställning till ekologisk produktion utan den behöver öka för att kompensera för de ökade riskerna i produktionen. Våra resultat tyder även på att de som ställde om tidigt hade bättre förutsättningar för ekologisk produktion och därför lägre omställningskostnader. Senare omställare och de som funderar på att ställa om idag har sannolikt sämre förutsättningar, vilket betyder högre kostnader och lägre lönsamhet.

Sammanfattningsvis är det av flera anledningar svårt att öka den ekologiska produktionen, och ökningstakten har minskat. Dessutom visar en ny rapport som tagits fram på uppdrag av Jordbruksverket att efterfrågan på ekologiska produkter har minskat. När efterfrågan på ekologiska livsmedel minskar faller merpriset. Det finns alltså tecken på att det kan bli kärvare tider för ekologisk odling framöver. Det väcker en del viktiga frågor.

En fråga att ställa sig är om man bör överväga att höja ersättningen för ekologisk spannmålsproduktion, för att på så sätt öka dess utbud och lönsamhet. Men det kräver att också efterfrågan ökar, annars riskerar en sådan politik att leda till att merpriset faller ytterligare. En utbudsökning som är stimulerad av högre stöd är därför riskfylld: den kan leda till lägre lönsamhet trots att stödet ökar. Bör man då stimulera efterfrågan? För det första bör man konstatera att det är svårt att förändra konsumenters preferenser. För det andra bör man vara försiktig med att styra efterfrågan från politiskt håll, när konsumenters val och den fallande efterfrågan delvis är en respons på att synen på ekologisk produktion och dess miljöeffekter delvis förändrats; politik, forskning och konsumenters åsikter bör överensstämma för att utfallet ska bli lyckat. Det är alltså viktigt att lyfta att en utveckling av ersättningen från beslutsfattares håll måste vara ansvarsfull, så att den inte resulterar i en överproduktion av ekologiska livsmedel som innebär negativa konsekvenser för lantbrukarna.

Läs hela rapporten Ersättning för ekologisk produktion och företagens ekonomi

/Martin Nordin, AgriFood Economics Centre

Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2007–2013, Landsbygdsprogrammet 2014–2020, Landsbygdsprogrammet 2021– | Lämna en kommentar

Leaderprojekt i städer främjar också landsbygden

De flesta projekt inom lokalt ledd utveckling (så kallade leaderprojekt) har under den senaste programperioden bedrivits på orter med mindre än 5 000 invånare, visar Jordbruksverkets kartläggning. Projekten är många och handlar om allt från att anordna bioverksamhet i en hembygdsgård och öppna en gårdsbutik till att bygga en biogasanläggning. Trots att de flesta projekt har bedrivits på mindre orter finns det faktiskt en del projekt som bedrivits på större orter.

Projekten i de större tätorterna har sett olika ut. Det faktum att projekten bedrivs i städer har inte gjort att de nödvändigtvis främst har att göra med stadsutveckling – oftast har de faktiskt inte det. Exempelvis finns en hel del intressanta projekt i städer som jobbar med livsmedelsproduktion: ett projekt har utvecklat en kretsloppsodling i ett industriområde i en större stad, och ett annat undersöker förutsättningarna för att odla jätteräkor i recirkulerande lågvattendammar inomhus. Med kreativa idéer är det alltså möjligt att bedriva livsmedelsproduktion inte bara på landsbygden utan även i städer.


Diagrammet visar med vilka fonder leaderprojekt i större och mindre orter har finansierats. I orter med mindre än 5 000 invånare har landsbygdsfonden finansierat flest projekt. I orter med mellan 5 000 och 10 000 invånare har socialfonden finansierat flest projekt. I större orter med fler än 20 000 invånare har regionalfonden och socialfonden finansierat flest projekt.
Andel leaderprojekt som finansierats med olika fonder i olika stora orter.

I städerna har leaderområdena också bedrivit flera projekt med syfte att främja integration och sysselsättning. De flesta av dessa projekt har genomförts med stöd från socialfonden och varit extra angelägna i och med det stora antalet människor som kom till Sverige på flykt under programperioden: många leaderområden har specifikt jobbat med att öka möjligheterna för nyanlända att få en plats i samhället och på arbetsmarknaden. Oftast har projekten bedrivits i något större städer, men ibland även på landsbygden. Fokus för vissa av dem har varit att kompetensutveckla individer inom de gröna näringarna.

En del leaderprojekt i städer har förstås haft syftet att utveckla staden i sig. Det är vanligast i städer med 10 000–20 000 invånare. Sådana projekt handlar till exempel om att

  • utveckla parker och andra friluftsområden
  • synliggöra platsen via marknadsföringsinsatser
  • renovera ett museum eller en teater
  • utveckla ett årligt återkommande event
  • bygga ett omklädningsrum till en idrottsförening
  • väcka liv i folkets park.

En titt på bredden hos leaderområdenas projekt visar tydligt att utveckling på landsbygden kräver insatser både på landsbygden och i närliggande orter. Att öppna en gårdsbutik på en mjölkgård räcker alltså inte, utan det är lika viktigt att det finns levande orter i närheten där en viss service finns tillgänglig. För att gårdsbutiken som lantbrukaren startar ska kunna överleva behöver det finnas andra besöksmål, hotell och restauranger i närheten som kunden kan besöka i samband med att de besöker gårdsbutiken. Annars blir orten mindre attraktiv och risken finns att folk börjar flytta därifrån. Det gör att avståndet mellan stad och land ökar ytterligare.

/Sanna Sulander

Publicerat i Lokalt ledd utveckling 2014–2020 | Lämna en kommentar

De bästa lösningarna är de som löser ett problem

Bild på en säl som ligger på en klippa i vattnet. I förgrunden syns ett barn som tittar på sälen.
Fotograf: Agnetha Tillnert

Inom havs- och fiskeriprogrammet tas flera initiativ som både utvecklar och inspirerar de blå näringarna! Några av de mest spännande satsningarna tycker jag är de där det är tydligt att man har tittat sig omkring och analyserat vad som påverkar ens situation – för att sedan försökt vända negativa faktorer till något positivt.

Ett exempel på en spännande insats är en teknisk högskola som har fått pengar inom stödet ”Utveckling av produkter och processer inom fiske”. Högskolan har sett att fiskindustrin producerar biprodukter som kan komma till användning någon annanstans istället för att bara slängas bort. Specifikt har de identifierat spillvattnet från fiskhanteringen som en biprodukt som borde tas om hand. Det högskolan får stöd för att undersöka är om spillvattnet kan användas till något nyttigt, till exempel inom mat-, foder- eller läkemedelsbranschen.

Ett annat intressant initiativ har ett företag som i vanliga fall bedriver fiske tagit. Företaget har sett sig om ute på havet, följt diskussionen i media och konstaterat: den sälstam som många yrkesfiskare ser som ett hot mot sin verksamhet och något som skadar både fiskeredskapen och fångsten – den fascinerar och väcker intresse hos andra! Hur kan man dra nytta av det? Genom stödet ”Diversifiering inom fiske” har företaget etablerat turistverksamhet genom att anordna sälsafari under vintersäsongen. På sommaren fortsätter företaget att bedriva yrkesfiske.

I ett tredje exempel har en situation analyserats ur ett lite annorlunda perspektiv. Här är det ett universitet som vill arbeta för den lilla valen tumlarens välfärd. Tumlare fastnar ibland i fiskenät, ett problem som yrkesfiskare kan lösa genom att sätta så kallade pingers på sina nät. De avger nämligen ljud som varnar tumlarna så att de undviker näten. Men universitetet har uppmärksammat att yrkesfiskare är motvilliga till att använda pingers. Problemet är att sälarna har lärt sig att där ljudet finns så finns även mat. Därför har universitetet (via stödet ”Nya tekniska lösningar och former av förvaltning inom fiske”) delat ut en speciell typ av pingers som sälar inte kan höra. De yrkesfiskare som fått pingers protokollför sin användning av dem så att universitetet kan följa hur de används.

Kort och gott – de bästa lösningarna är de som löser ett problem!

/Felicia Eklund

Publicerat i Havs- och fiskeriprogrammet 2014–2020 | 1 kommentar

Vilken gren sitter du på?

Två erfarna professorer tittar nyfiket på mig. Det är första dagen på min första akademiska kurs i utvärdering, och jag har precis fått frågan om vilken sorts utvärderare jag är. Men jag har inte tagit mig igenom de fyra kapitlen om förgreningar inom utvärdering inför dagens lektion. Än mindre har jag kommit fram till hur jag vill vara som utvärderare. Nej, svaret hade jag inte där och då – det har fått växa fram under åren som följt.

Utvärdering som praktik började ta form i Nordamerika i mitten av 1900-talet (vid en bredare tolkning av utvärdering som begrepp så kan man hitta exempel på utvärdering långt bak i tiden). Sedan dess har mycket hänt. Om man ser utvärdering som ett träd så utgörs trädstammen enligt Alkin och Christie (2004) av två delar. Den ena är redovisningsskyldighet (ansvar och kontroll av processer, resultat och effekter). Den andra är sociologisk teori, som används för att studera och beskriva människors beteende i olika sammanhang.

Från utvärderingsträdets stam har det vuxit ut grenar inom såväl praktik som forskningsområde. Grenarna representerar olika metoder och ramverk – kort sagt olika sätt att utvärdera. Alkin (2012) identifierar tre huvudgrenar:

  • Metodgrenen (methods) sitter du på som tycker att det viktigaste i utvärderingen är att använda rigorösa metoder och att den som utvärderar är objektiv. Utvärderare som sitter på den här grenen använder mest kvantitativ data för att besvara sina utvärderingsfrågor.
  • Användningsgrenen (use) sitter du som värderar utvärderingens relevans allra högst, alltså att resultaten används för att förbättra något. Förhållningssättet till metoder är pragmatiskt och metodvalet kan få variera beroende på kontexten och frågan som ska besvaras. Ofta medför det att både kvalitativa och kvantitativa metoder (mixed methods) används.
  • Om du sitter på Värderingsgrenen (valuing) anser du att verkligheten kan upplevas olika beroende på vems glasögon man har på sig. För att förstå underliggande fenomen och en målgrupps verklighet krävs det att man interagerar med målgruppen under en längre tid. Först då kan ny kunskap uppstå. På den här grenen besvaras utvärderingsfrågorna ofta med kvalitativa metoder.
Bild på ett träd med utvärderingars olika inriktningar.
Mertens och Wilsons (2012) utvärderingsträd, med fyra huvudgrenar.

En fjärde gren i trädet, nämligen den som betonar social rättvisa (social justice), har Mertens och Wilson (2012) lagt till. På denna gren sitter du som anser att en utvärderares roll är att kämpa för social rättvisa för olika grupper i samhället. Vägledande principer är att visa respekt för olika kulturer, framhäva social rättvisa, förstärka mänskliga rättigheter och påvisa orättvisor.

Utvärderingens olika förgreningar skapar en viktig och spännande diskussion om hur program ska utvärderas och utvärderingarnas syfte. I arbetet med att utvärdera EU-programmen är svaren på dessa frågor komplexa: det är många som ska ha nytta av resultaten samtidigt som utvärderingarna har en viktig kontrollfunktion. European Evaluation Helpdesk for Rural Development har uppgiften att vägleda EU:s medlemsländer i utvärderingsarbetet. Ofta är det kvantitativa metoder som lyfts fram som det ideala sättet att utvärdera. För att medlemsländerna ska kunna besvara alla utvärderingsfrågor som EU-kommissionen kräver ska besvaras och samtidigt generera kunskap om hur programmen kan förbättras, så kan man anta att det krävs ett pragmatiskt arbetssätt. Därmed ligger det nära till hands att anta att medlemsländerna ofta befinner sig på användningsgrenen (även jag sitter på den grenen).

Vilken gren sitter du på? Vad tycker du är viktigt i en utvärdering? Beskrivningen av de olika grenarna i det här blogginlägget är förenklad, men förhoppningsvis har du fått blodad tand och vill läsa mer om utvärderingens spännande område. Då rekommenderar jag boken Program Evaluation Theory and Practice – A Comprehensive Guide kap 3–6 av Mertens och Wilson (2012). Är du inte mätt på metaforer finns så klart andra sätt att beskriva utvärderingens utveckling – exempelvis beskriver Vedung (2010) utvecklingen som böljor som lägger sig som lager i utvärderingens historia. Ja, du hör ju, det är bara att gräva ner sig… eller börja klättra!

/Katarina Carthew
  

Andra referenser

Alkin & Christie, 2004. An Evaluation Theory Tree (kapitel 2) i Evaluation Roots.

Alkin, 2012. Evaluation Roots 2nd edition

Vedung, 2010. Four waves of Evaluation Diffusion. I: Evaluation.

Vestman & Andersson, 2007. Pedagogisk utvärdering som styrning. En historia från präster till Pisa

Publicerat i Havs- och fiskeriprogrammet 2007–2013, Havs- och fiskeriprogrammet 2014–2020, Havs- och fiskeriprogrammet 2021–, Landsbygdsprogrammet 2007–2013, Landsbygdsprogrammet 2014–2020, Landsbygdsprogrammet 2021–, Leader 2007–2013, Lokalt ledd utveckling 2014–2020, Lokalt ledd utveckling 2021– | Lämna en kommentar

Vi bör sträva efter att skörda lika

”Lika rättigheter, lika möjligheter och lika förutsättningar för kvinnor och män på arbetsmarknaden är inte bara rätt, nödvändigt och ansvarsfullt – utan också affärsstrategiskt lönsamt”. Så sammanfattar den tidigare demokratiministern Birgitta Ohlsson poängen med en jämställd jordbrukssektor.

Men när det handlar om jämställdhet skördar vi inte helt lika – långt ifrån. I en nyligen publicerad rapport som analysföretaget United Minds tagit fram på uppdrag av Jordbruksverket presenteras samlad statistik över könsfördelningen inom svenskt jordbruk. Vid en första anblick verkar läget inte särskilt allvarligt: av sysselsatta inom svenskt jordbruk är 42 procent kvinnor och 58 procent män. Men tittar man på vem som äger gårdarna och förfogar över marken framträder obalansen desto tydligare: män äger inte bara långt fler gårdar, utan gårdarna är också större än de gårdar kvinnor äger.

Spelar det någon roll att jordbruket inte är jämställt, då? Frågan kan verka provocerande för vissa men är helt berättigad. För att driva utvecklingen framåt behöver vi alla nämligen förstå varför en jämställd grön näring är något att sträva efter. I rapporten lyfts flera fördelar med en jämställd grön näring. Författarna menar att jämställdheten är viktig för företagens lönsamhet, innovationsförmåga och för den sociala hållbarheten. Inte minst i ljuset av utmaningen att lösa jordbrukets kompetensförsörjning behöver näringen vara attraktiv för både kvinnor och män.

På näringsutvecklingsenheten hanterar vi landsbygdsprogrammets stöd till kompetensutveckling inom området Ökad konkurrenskraft. Precis som Birgitta Ohlsson bedömer vi att en ökad jämställdhet har en positiv effekt på näringarnas konkurrenskraft. I den nya rapporten, som finansierats genom landsbygdsprogrammet, får vi underlag för att kunna bilda oss en uppfattning om läget och om vilka insatser som är möjliga att göra. Genom omvärldsanalys, trendspaningar och intervjuer med lantbrukare och jämställdhetsexperter tecknas i rapporten en bild av var vi står idag, och i vilken riktning vi borde gå.

Under nästa år hoppas vi kunna arbeta med insatser för kompetensutveckling kopplade till hur jämställdhet kan bidra till att stärka konkurrenskraften. Det kan handla om informationsmaterial om varför jämställdhet på gården är viktigt, om att sprida goda exempel på jämställda företag och om att arbeta med frågor om företagsledning. Har du idéer på vad vi borde göra? Tveka inte att höra av dig! Tillsammans kan vi göra skillnad.

Läs hela rapporten Att skörda lika – En rapport om jämställdhet inom den gröna näringen, framtagen av United Minds på uppdrag av Jordbruksverket

/Stephanie Kindbom


Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2014–2020 | Lämna en kommentar

Behöver vi verkligen fler gäss?

Tre ölandsgäss i snön.
Ölandsgäss i snön. Foto: Malin Käer

November. Flockar av gäss drar vidare söderut i luften ovanför Jönköping. Många jordbruksföretagare har stora problem med de vilda gässen och drar en lättnadens suck när de försvinner. På vissa platser orsakar de förödande skador på grödor, och skyddsjakt är en högaktuell fråga.

Men vi behöver faktiskt fler gäss i Sverige. Ja, inte gäss som i vildgäss, utan gäss som i tamgäss. Det är trots allt skillnad på gäss och gäss. Gåsuppfödning är idag en liten nisch i det svenska jordbruket. Under andra halvan av 1800-talet fanns däremot 100 000–200 000 gäss i södra och mellersta Sverige. Det fanns många raser som var formade av sin lokala miljö och av människornas behov i ett självhushållande samhälle. Sådana raser kallas för lantraser. Idag finns två lantraser av gås kvar: skånegåsen och ölandsgåsen. De är viktiga att bevara i genbanker så att de inte förändras eller korsas med andra raser. De bär nämligen på egenskaper och gener som inte finns kvar i de specialiserade raserna som är vanliga idag – egenskaper som kan komma att behövas igen för att säkra tillgången till livsmedel i framtiden.

Men ölandsgässen och skånegässen är inte många. Den senaste statistiken från Svenska Lanthönsklubben visar att det finns 192 skånegäss i genbanken, och därmed klassas den som en hotad ras i rapporteringen till Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO). För ölandsgåsen är läget ännu allvarligare: i genbanken finns det bara 105 ölandsgäss, och rasen klassas som starkt hotad. Så har det varit åtminstone sedan år 1995.

Både ölandsgåsen och skånegåsen tillhör de hotade husdjursraser som Jordbruksverket är ansvarig myndighet för. Arbetet med att bevara de två raserna sker ideellt med Svenska lanthönsklubben som drivkraft. Föreningen och de som har gäss i genbankerna får stöd till sin verksamhet genom landsbygdsprogrammet (läs mer om stöden i rapporten Programmen och pengarna, s. 151). På landsbygdsanalysenheten har vi ansvar för att följa upp och utvärdera stöden i landsbygdsprogrammet. Analytikern i mig kan inte låta bli att fundera på varför antalet ölandsgäss är så lågt trots många års bevarandearbete?

En viktig fråga att ställa är hur staten på bästa sätt kan stödja det bevarandearbete som görs med ideella krafter. Kan stödet utformas på ett effektivare sätt? Det är åtminstone uppenbart att nuvarande arbetssätt är otillräckligt för att antalet ölandsgäss ska öka så att rasen inte längre klassas som starkt hotad.

Antalet ölandsgäss kan verka som en liten fråga när hela EU:s jordbrukspolitik håller på att omformas. Men det är en högst angelägen fråga i ljuset av att vi behöver en robust livsmedelsförsörjning för framtiden. Vi minns alla torkan år 2018 och vi är mitt uppe i en global pandemi. Vem vet när det kommer en kris då det rika genetiska material som finns hos de hotade lantraserna blir en del av lösningen?

/Jonas Fjertorp, chef landsbygdsanalysenheten

Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2014–2020, Landsbygdsprogrammet 2021– | Lämna en kommentar

Ole, dole, doff…

Flicka som pekar och räknar.
Flicka som låter slumpen styra urvalet. Foto: Håkan Hylén

Vad har den gamla barnramsan Ole, dole, doff och fördelningen av stöd inom landsbygdsprogrammet gemensamt? Jo, de har båda en koppling till hur vi beter oss när vi står inför en valsituation. Ramsan, som bygger på en rytmisk uppräkning av ord utan mening eller sammanhang, fyller en viktig funktion: den hjälper till att göra ett urval, till exempel av vem som ska vara den som räknar och letar rätt på de andra när man leker kurragömma. Också bland ansökningarna om stöd inom landsbygdsprogrammet behöver ett urval göras. Urvalet ska se till att stöden går till de projekt eller investeringar som bäst bidrar till att uppfylla programmets mål. Men för det behövs något mer än en ramsa och en slumpmässig fördelning.

För nästan alla stöd inom landsbygdsprogrammet finns det urvalskriterier. Kriterierna använder handläggarna för att poängsätta ansökningarna. Förutom att kriterierna ger vägledning till vilka projekt som i högsta grad uppfyller programmets mål, bidrar de även till att bedömningarna blir mer transparenta. Dessutom minskar de risken för att handläggare runt om i landet ska bedöma ansökningarna olika.

Urvalskriterierna kan vara nationella eller regionala. De nationella kriterierna är kopplade till mål och prioriteringar för den nationella politiken, medan de regionala styrs av de prioriteringar som görs på regional nivå. För vissa stöd finns det endast nationella urvalskriterier och för andra stöd endast regionala urvalskriterier. För en tredje grupp av stöd har nationella och regionala urvalskriterier kombinerats på två skilda sätt men i olika grad, beroende på hur stor regional anpassning som eftersträvas inom ett stöd. Hur de nationella respektive regionala kriterierna samt olika kombinationer av båda grupperna tillämpas definieras av olika modeller för urvalskriterier.

Inför den nya programperioden har Jordbruksverket följt upp hur urvalskriterierna har fungerat under pågående programperiod. Bland annat har vi skickat ut en enkät till de som handlägger stöd inom landsbygdsprogrammet vid olika myndigheter i hela Sverige.

En vanlig synpunkt som handläggarna hade var att det saknas transparens i bedömningsprocessen: varken bedömningarna av urvalskriterier eller poängsättningen har varit tydliga för dem som söker stöd inom landsbygdsprogrammet. Inte heller har det varit tydligt för de sökande hur kriterierna viktas. Också handläggarna har många gånger haft svårt att bedöma urvalskriterierna.

Kort sagt behövs alltså förenklingar. Bland rekommendationerna som följer av studien uppmanar vi därför till att under nästa programperiod använda färre kriterier, vikta dem högre och koppla dem tydligt till insatsens mål. De som söker stöd behöver dessutom få utförligare information. På så sätt ökar vi sannolikheten för att stöden inom landsbygdsprogrammet går till de projekt eller investeringar som bäst bidrar till att uppfylla programmets mål.

Läs hela uppföljningen Urvalskriterierna som styr fördelningen av stöd

/Håkan Hylén

Publicerat i Landsbygdsprogrammet 2014–2020 | Lämna en kommentar

Grönare jordbrukspolitik – godd inaff?

Jaha, då står man framför tangentbordet igen och ska prestera … ett blogginlägg som ska vara upplysande, lättläst, fyndigt, korrekt och engagerande. Eller kanske får det räcka med något som blir ”godd inaff”? Ja, alltså ”gott nog”, fast uttryckt på försvenskad engelska. Jag lutar väl åt att försöka nöja mig med just det. Men vad innebär det – exakt hur bra behöver något vara för att vara ”godd inaff”? Uttrycket används, upplever i alla fall jag, ofta för att hindra att saker överarbetas och för att undvika stressande prestationskrav. Gott så, en rimlig tolkning är väl att ”godd inaff” åtminstone inte är riktigt lika bra som ”perfekt”, och det kan ju faktiskt dämpa prestationskraven hos en bloggförfattare. Det gäller dock inte om man tänker – och nu viskar perfektionsdjävulen i mitt öra från sin plats på ena axeln – att ”endast det bästa är gott nog”. Då upplöses gränsen mellan ”godd inaff” och perfekt på en sekund. Äsch. Jag lyfter långsamt handen från tangentbordet, och med en tillräckligt överraskande manöver lyckas jag sopa iväg den lille perfektionsdjävulen in i ett hörn bakom en fåtölj. Såja, ”godd inaff” är inte detsamma som perfekt! Nu gäller det att skriva vidare innan hen kvicknar till och kravlar sig upp på min axel igen.

Förra veckan kom EU:s jordbruksministrar överens om en ”grönare jordbrukspolitik”: man kom gemensamt fram till att man ska förespråka att en större andel av pengarna i såväl pelare I som II ska öronmärkas för miljö- och klimatåtgärder. ”Ett stort steg mot en betydligt grönare jordbrukspolitik och inte bara i Sverige utan framförallt EU som helhet”, sa Sveriges landsbygdsminister Jennie Nilsson till Sveriges Radio. Andra röster har varit mindre positiva. Fler miljö- och klimatsatsningar hade behövts, tycker en del. Landsbygdsministern konstaterar dock att hon ”är nöjd med den kompromiss som ändå blev”. Hon sa inte, åtminstone så som Sveriges Radio citerar henne, att ministrarna landade i något som är ”godd inaff”. Och hon sa ju inte heller att det var en perfekt nivå.

Sverige har redan haft en stor andel miljöåtgärder i sitt nuvarande landsbygdsprogram, nämligen i form av miljöersättningar. I dag publiceras en uppföljning av lantbrukarnas egen inställning till miljöersättningarna och hur inställningen utvecklats genom åren. En bild som framträder är att det är en stor andel av lantbrukarna som gärna skulle söka respektive miljöersättning igen. Vad betyder det? Är miljöersättningarna perfekta? Eller är de – just det – ”godd inaff”? Och vad betyder svaren och tolkningen för utformningen av detaljerna i kommande landsbygdsprogram?

Värt att tänka på är att trots att många av lantbrukarna är nöjda med ersättningarna kan det potentiellt gå att förbättra dem ytterligare. Och även om det perfekta kanske är att sikta för högt, så bör väl möjligheterna till åtminstone vissa förbättringar utnyttjas. ”Godd inaff” må vara ett luddigt mål, men det kanske åtminstone inte är samma sak som ”onödigt dåligt”. För det första skulle ju de som är nöjda kunna bli ännu nöjdare! Att ersättningen är ”godd inaff” för att man skulle vilja söka igen utesluter ju inte att man tycker att till exempel högre ersättningsnivå eller ändrade villkor skulle göra den ännu bättre.

För det andra skulle en ändrad utformning av ersättningen kunna göra ännu fler nöjda: både de som haft ersättningen och inte vill söka igen och de som tidigare valt att inte söka skulle kunna bli nöjdare. Om de skulle söka, och därmed bidra till att uppfylla målen med miljöersättningarna, så finns det ju en potentiell förbättring att överväga.

För det tredje är ju även budgetar med stora sifferbelopp faktiskt begränsade. Att sänka nivån på en ersättning gör att mer pengar kan gå till annat. Hur mycket mer nöjda blir de som får pengar för detta andra? Skulle den gruppens extra nöjdhet bli större en den minskade nöjdheten hos de som skulle få lägre ersättning?

Och för det fjärde är ju miljöersättningarna (också) till för att leda till miljöförbättringar. Att de som gör jobbet med att till exempel hävda betesmarker och minska övergödning är nöjda – det är en sak. Men effekterna för, och upplevelsen hos, de som ”konsumerar” och upplever den förbättrade miljökvaliteten bör också vägas in.

Längre behöver ju inte vara bättre. Nu är nog bloggen lång nog. Och möjligen ”godd inaff”. Innan perfektionsdjävulen kvicknat till och återtagit sin plats på axeln för att återuppta sina stressande viskningar så sätter jag punkt. Och skickar bloggen till bloggredaktören.

Jag lyckades nöja mig med ”godd inaff”. Perfekt!

/Fredrik Holstein

Läs hela rapporten Lantbrukares attityder till miljöersättningar och intresse för miljörådgivning

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Framtiden är inte vad den har varit, eller?

I dessa tider är det väl många som önskar att allt blir som det var förr. Ju förr desto bättre, brukar nostalgikern inom en raskt mumla för att förtydliga sin längtan efter det som inte längre är. Men känslan nu är att det är fler än vanligt som drömmer sig tillbaka i tiden, samtidigt som mänsklighetens guldålder numera bara uppfattas ha inträffat för knappt ett år sedan. Då, för ett år sedan, fanns det säkert både bekymmer och mörka moln. Jo, det gjorde det säkert. Men tänk så lätt det var att leva med dem i den pre-pandemiska tidsåldern!

Men hur kommer det att bli post pandemin? Återgår allt till det normala? Och finns det något normalt läge i en värld som trots allt ständigt är i mer eller mindre förändring? Om vi lyfter blicken en aning från den nostalgiska längtan efter 2019 kan man också fråga sig: Vill vi verkligen att allt ska bli som förr? Kanske delvis, men troligen inte helt. Vissa av oss har upptäckt fördelarna med att kunna arbeta mer hemifrån och samtidigt minska resandet. Kanske har det påtvingade hemarbetet gjort att vi tvingats lära oss det digitala arbetssätt som ändå ganska länge har förutspåtts vara framtiden. Vill vi då tillbaka till en tid som för många av oss innebar en mindre flexibel vardag? Eller så är det tvärtom. Vissa av oss längtar kanske tillbaka just till en tydligare och mer inrutad vardag, eftersom alla inte upplever flexibiliteten som en välgörande frihet utan som något som också kan leda till stress.

Det finns såklart många olika drömmar om framtiden, oavsett om vi beskriver dem som en längtan tillbaka eller en längtan efter något nytt. Helt osökt, nåväl kanske inte helt, kan man komma att tänka på framtiden för CAP när vi nu står inför en ny programperiod. Även när det gäller jordbruks- och landsbygdspolitiken kan vi konstatera att vi naturligtvis befinner oss i en nutid, mitt i gränslandet mellan dåtid och framtid. Frågan om vad som ”var bättre förr” och vad som ”bör bli bättre i framtiden” är i allra högsta grad levande. Är enklare bättre? Är så små förändringar som möjligt liktydigt med enkelhet, utifrån logiken att förändringar alltid kräver att alla lär sig något nytt? Och hur bör man då välja – ska man bevara för att förenkla, eller förändra för att förenkla?

På tal om framtiden och framtidsbedömningar – i en ny uppföljningsrapport har vi tittat bakåt på hur lantbrukare har tittat framåt. Rapporten är en sammanställning av lantbrukares framtidsbedömningar så som de uttryckts i enkätsvar de senaste 15 åren. I enkäterna har lantbrukarna fått bedöma hur de tror att den egna verksamheten kommer att utvecklas i framtiden. En av slutsatserna är att det inom mjölkproduktionen genom åren alltid är en stor andel som tror att den egna produktionen kommer att upphöra, men att det samtidigt är några som tror att de kommer att utöka den egna verksamheten. Om de bedömningarna stämmer så kan det innebära att mjölkgårdarna fortsätter att bli större men färre. Vad det innebär för den totala produktionen kan man dock inte säga någonting om. Om en sådan utveckling är önskvärd är ju också en helt annan fråga. Och framtidsbedömningar behöver naturligtvis inte slå in. Framtiden är ju, som sagt, inte riktigt vad den har varit.

Läs hela rapporten Lantbrukares framtidsbedömningar och framtidstro

/Fredrik Holstein

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar