Kan lantbrukare slå två flugor i en smäll genom att odla vall? Ja, när det gäller vallodling kan det vara fullt möjligt. Att odla flerårig vall fyller nämligen flera funktioner. Vallen är inte bara ett näringsrikt foder som djuren får nytta av, utan den bidrar även till flera positiva miljöeffekter.
Odling med flerårig vall gör att både läckaget av växtnäring och användningen av växtskyddsmedel minskar, vilket är bra för miljön. Dessutom förbättrar odling med flerårig vall markens struktur, eftersom den höjer jordens mullhalt och stimulerar tillväxten av markorganismer. Lantbrukare uppnår de gynnsamma miljöeffekterna genom att växla mellan att odla spannmål (exempelvis vete, havre och råg) som har stort näringsbehov och vallgrödor. Vallgrödorna bygger upp markens förråd av näring igen.
Målet för landsbygdsprogrammet 2014–2020 har varit att lantbrukare årligen ska söka miljöersättning för vallodling för 285 000 hektar i områden med intensiv spannmålsodling. Men i en ny uppföljningsrapport från Jordbruksverket framgår det att ansökningarna i genomsnitt i Sverige har omfattat 198 000 hektar per år. Det innebär att målet har uppnåtts till cirka 70 procent.
Av uppföljningen framgår det också att det har funnits ytterligare arealer med vallgrödor som ger rätt till miljöersättning 2015–2020. Men lantbrukare har inte sökt ersättning för alla de arealer som har varit möjliga att få ersättning för. Det kan ha olika anledningar. En orsak kan vara att lantbrukarna behöver odla vallen i fem år för att få ersättning, vilket kan uppfattas som en lång period. Det kan också bero på hur villkoren för miljöersättningen är utformade i landsbygdsprogrammet 2014–2020.
Att odla flerårig vall kan även få ekonomiska konsekvenser för den enskilde lantbrukaren, även om odlingen är gynnsam för miljön. Att odla vall i områden med intensiv spannmålsodling gör att lantbrukaren förlorar viss inkomst. Det beror på att mindre mark då används till odling av grödor som kan säljas. Och även om en del av vallen kan säljas, får man sannolikt inte ut lika mycket av det som av spannmål. Det uppstår alltså en målkonflikt mellan kostnader för den enskilde lantbrukaren och miljönyttan för samhället. Medaljen har som sagt två sidor.
Men gör det då något att det delvis odlas vall som det inte söks ersättning för? Ja, det får nämligen konsekvensen att det inte går att veta om denna vallodling uppfyller miljökraven: att den är korrekt anlagd och ligger orörd i minst tre obrutna odlingssäsonger i följd. Inte heller är lantbrukarna bundna av några skötselvillkor som förbjuder spridning av växtskyddsmedel på vallen. Därför räknas endast den vallodling som lantbrukare har sökt ersättning för in i måluppfyllelsen.
Att lantbrukare inte fullt har utnyttjat möjligheten att ansöka om miljöersättningen innebär alltså i förlängningen att vallodlingen inte används som miljöresurs fullt ut. Om ersättningen ska vara kvar i nästa period bör man därför ta ställning till hur omfattande reglerna ska vara. Det handlar om en avvägning mellan å ena sidan specifika villkor som säkerställer att vallodlingarna sköts så att de får optimal miljöeffekt, å andra sidan förenklade villkor som lockar fler att söka men eventuellt riskerar att minska den avsedda miljöeffekten.
Så när du i sommar färdas genom Sverige och ser fält med böljande vall, skänk då en tacksamhetens tanke till de lantbrukare som valt att slå två flugor i en smäll. Där vallen växer och blir till foder, så förbättras miljön…
Läs hela uppföljningsrapporten: Miljöersättning för vallodling i landsbygdsprogrammet
/Håkan
